Damnyouautocorrect.com - En väldigt rolig lista över felaktigt skrivna SMS

En telefon som det BARA går att ringa med

Intryck efter Wall Street 2 - Money never sleeps

Idag var det halvdag på kontoret, dag före helgdag ni vet, så jag passade på att smita iväg lite tidigare och se en biomatiné på Sergelbiografen: Wall Street 2 - Money never sleeps. En film som jag verkligen sett fram emot, mest eftersom jag fascinerats av och ganska noga följt efterdyningarna av den globala finanskrisen. Sedan är den ursprungliga  Wall Street-filmen smått legendarisk. Oliver Stones och Charlie Sheens stora genombrott. En grym film på många sätt. 

Jag blev inte mindre peppad av att läsa Vanity Fairs artikel om filmen och den här intervjun med Oliver Stone kändes riktigt lovande. Jag gillade vad han sa om hur svårt det var att cast'a den unga Wall Street-killen i uppföljaren eftersom den unga naiva Bud Fox-karaktären inte längre existerar. Idag är de unga nyutbildade på Wall Street lika syniska och giriga som Gordon Gecko i den ursprungliga filmen. Den stora med 80-talets upplaga var att den satte fingret på och beskrev hela den giriga syniska attityd som rådde på Wall Street. 

Problemet denna gång är att filmen kommer 2 år efter den globala finanskrisen. Den berättar egentligen det vi alla redan vet och inte mycket nytt kommer fram. Tvärtom, det är alldeles för sent. Det här blir en 2 timmar och 13 minuter lång gäspning. Det känns mer som att Oliver gör en nostalgiresa och misstar sig själv för att vara någon slags profet som smäller Wall Street på fingrarna. Istället blir det bara otroligt förutsägbart och egentligen mer en romantisk komedi än en värdig uppföljare. 

Nåväl. Jag borde ha lärt mig hur svårt det är att göra bra uppföljare. Jag hade kanske lite väl högt ställda förväntningar men tyvärr. Det här var inte bra. 

Att glädja åt andras framgång

En vecka utan Facebook

Nytt fenomen: Unbranding

Den gotländska polisen skriver sina rapporter på rim

Några tankar om klassamhället

I sommar har jag ägnat det här med klassamhället en del tankearbete. Jag har dels läst en bok(Klass) i ämnet(tack Enar) och fört meningsfulla samtal. Min slutsats är att det i Sverige inte finns någon klassamhället i bemärkelsen att det finns ekonomiska barriärer som hindrar den fattige att få samma chanser som den rike. Jag tänker att det svenska kostndasfria(jo den är faktiskt kostnadsfri) skolgången som är nyckeln till detta. Så väl grundskola, gymnasie som universitet. Det är det som gör att byfånen från Porjus, Carl-Henrik Svanberg, kan bli en av sveriges främsta näringslivsföreträdare. Det finns egentligen inte något som hindrar någon från att bli mer eller mindre vad som helst. 

Om det är som jag skriver skulle vi ha väldigt få problem med sociala uppdelningar. Våra problem är väldigt små jämfört med många andra länder(vi har t.ex. bara 6% fattiga, jämfört med storbritaniens 20%). Det borde alltså vara så att det inte spelar någon roll var man växer upp? Men det brukar inte bli så! Det verkar som att det finns ett socialt klassamhälle i vårt land. När jag det senaste året i DN läst om undersökningar om människors tandhälsa, sjukdomar, studiemotivation och motionsvanor framträder ett ganska tydlig mönster i kartan över Stockholm och dess kranskommuner. I nästan samtliga fall brukar det vara så att de bästa resultaten uppnås i Bromma(stockholms kommun), Danderyd, Djursholm och Täby medan de sämre resultaten alltid brukar framträda i kommuner som Botkyrka, Haninge & Salem. Alltså bättre resultat i de kommuner där föräldrarna tjänar mer och sämre resultat i de kommuner där föräldrarna tjänar mindre. Jag tycker det är lite märkligt. Vad har egentligen inkomst med att borsta tänderna att göra? Och vad är det som säger att barn till rika föräldrar motionerar mer och är bättre på att göra läxorna? Jag tror att det har väldigt lite med inkomst att göra och väldigt mycket med kunskap och utbildning. Ju högre utbildning man har desto mer förstår och värdesätter man nyttan av god kost & motion som nyckel till ett hälsosamt liv eller eftergymnasiala studier som nyckeln till ett spännande arbetsliv och möjlighetsgörare för att uppfylla drömmar. Vi brottas på något sätt med ett socialt klassamhälle är det är svårt att bryta dåliga vanor. Jag tror verkligen att detta är en social miljöfråga. Man blir som dem man växer upp med. Där jag växte upp är de flesta väldigt duktiga på jakt och fiske. De grannar jag har nu i Stockholm är nog inte någon av dem speciellt duktig på vare sig rensa fisk eller stycka en älg. För mig var det självklart att åka till bäcken och fiska bäckforell. En otroligt spännande uppväxt. Men det är inte lika självklart där jag växte upp att man skulle plugga på universitet. Vore det inte för min pappa som mer eller mindre tvingade in mig på Naturvetenskaplig linje hade nog inte jag heller pluggat vidare. Jag kan verkligen tänka mig att om man inte växer upp i en akademisk miljö att det kan vara långsökt att själv se sig själv i skolbänken på ett universitet.

Jag anser att det är primärt de sociala faktorerna, inte de ekonomiska, som avgör vad jag blir när jag blir stor. Och visst spelar min lön viss roll för var jag har råd att bosätta mig men det är inte så enkelt heller. En gruvarbetare kan vara arbetarklass och tjäna dubbelt så mycket som en kulturskribent på en storstadstidning utan att för den skull vara i närheten av att missuppfattas som överklass medan den måttligt avlönade kulturskribenten rör sig smidigt i de finare salongerna. Så trots vår minimala fattigdom och vårt globalt sätt otroligt rättvisa samhälle förefaller det vara så att naturlagen om att "lika barn leka bäst" duckar för våra sociala reformer och politiska ambitioner. Även i ett utopiskt samhälle skulle människan girighet och avundsjuka hitta nya vägar att ta sig uttryck.

Så i väntan på bättre tider. Låt oss praktisera gammeldags medmänsklighet och sträva efter att göra världen till en lite bättre plats. 

I Taiwan spelar sopbilarna klassisk musik i högtalarna

En bloggintervju med Nils Lindeblad på bilpoolen City Car Club [liv utan bil]