Måndag - lite bättre

- Februari 14, 2005,

För att lugna oroliga lyssnare kan jag meddela att måndagen är bättre. Att sitta på jobbet gör mig ganska lugn. Mycket runt Under Ytan har också ordnat sig så min vecka ser genast lite lugnare ut.

Har haft en härlig valentine's luch med Maggie och ska nu avverka ett till Under Ytan möte innan kvällen slutar med cellgrupp och förhoppningsvis en film av något slag.

Rock on.

En liten spricka i hjärtat

- Februari 13, 2005,

Jag har haft en relativt bra dag idag. Jag och Daniel har likt hemmets riddare ägnat hela dagen åt att tapetsera hallen. Riktigt snyggt blev det. Lika snyggt som det numera är, lika stolta är vi över att ha utfört något slags vettigt handarbete. Nu är kollektivet inte bara en fröjd för hjärtat utan även en fröjd för ögat. När vi till veckan också  tryggt våra tavlor kommer det här stället att leverera så det står härliga till.

Annars har vi haft ett trevligt häng med Anna och Simon Åkesson. P-M's prisbelönta lasagne(ok magda lagade allt med assistans av Anna och Simon men ändå) inledde kvällen som fortsatte på Videoteket, Mittpunkt & filmsoffan. 6 points visades. "Verklighetens Sex and the city" stod det på fodralet. En tragisk film om den mindre vackra utan som glättiga serier som ovan nämnda bjuder på. En verklighetstrogen bild av 3 unga tjejers tillvaro. Medelmåttig svensk film, javisst men jag gillar det.



Kanske var det dumt att se en tragisk film när jag haft en knackig vecka. Kanske är det den som gör att jag känner mig lite nere. Eller så har jag lite av en spricka i mitt hjärta. Jag har haft en bra jobbig vecka. Ångestfyllda mardrömar och allmän smärta i hjärtat. Jag känner mig liten och trasig och som om jag inte räcker till. Förhoppningsvis något övergående. Men just nu känner jag mig inte kaxig. Blir nog ett återbesök hos företagshälsovården i veckan.

Jaja. Jag är mer glad än nere. Mer lycklig än tom. Jag har människor som älskar mig och bryr sig om mig. En Gud som vårdar mig, gråter med mig och gläds med mig. Det är stort.

Take care.

En bra kväll på en dålig vecka

- Februari 10, 2005,

Så har man suttit och ÄNTLIGEN pillat färdigt gruppsystemet till paltkoma. Jag har gått och grunnat på hur jag ska bygga det i si så där ett par månader. Nu är det nästan färdigt och det testas för fullt av några glada utvalda. Hoppas på aktivitet när det blir publikt.

Annars har jag haft en förvånansvärt dålig vecka. Jag trodde jag var tillbaka och mådde bra när jag plötsligt fick en jättejobbig natt fylld av ångestfyllda mardrömar. Har aldrig varit med om något sådant förut och tacksam ska jag vara för det. Nu har jag mått lite bra idag och hoppas på en fin helg. Det gnager det gör det men jag är vid relativt gott mod.

Annars ska arbetskläderna fram i kollektivet. Tapetsering hela lördagen då vi äntligen ska lyckas få färdigt hallen som borde varit fixad i oktober någon gång. Jaja bättre sent än aldrig. Hoppsan nu kom robin hem. Måste visa honom en sak. Got to go. Bye!

Inte längre ensam

- Februari 7, 2005,

Nu är jag inte längre ensam. Jag har någon som delar mina problem och funderingar. Är man ensam här på jorden? Jag talar alltså inte om livets stora frågor eller Guds existens.

Jag talar om min tidigare ensamrätt på mitt förnamn Per-Mattias. Min far slog upp mitt namn på Eniro och hittade:

Per-Mattias Rantakeisu
Mobilnr. 070-6027658
Backvägen 8 3 TR, 169 55 SOLNA

Har någon sett denna(troligtvis lika ståtlig) man så hör av dig. Jag måste få reda på allt om honom.

Gripande berättelse om vågen

- Februari 6, 2005,

Fick den här berättelsen från Sofias reskompis som överlevde vågen. Mycket gripande. Det är på något sätt är det tröstande att veta vad som hände där den 26:e december. Svårt att föreställa sig allt, overkligt. Mycket overkligt.
-----------------------------------------------------------

Jag är morgonpigg och älskar att lapa sol så jag tvingade upp Jakob för att gå ner på stranden. Sofia och Johanna kom också dit strax efter halv tio. Vi hann med en del under de där 30 minuterna vi låg där: norpa tidningar från varandra, lyssna på musik och bara mysa av varandras sällskap. Vi planerad mycket för hennes hemkomst, vi skulle göra så mycket tillsammans. Först skulle vi fira hennes födelsedag, och sen min. Vi skulle gå på matlagningskurs och åka till Indien. Så mycket planer... Jag tittar upp när värmen blev för påtaglig och såg till min förvåning att vattnet jag tänkte bada i var borta och längst ut, kanske 600 meter ut var en jättefin våg (såg inte speciellt stor ut och inte heller att komma i den hastighet den gjorde). Sofia, Jakob och jag springer ut mot den men tvingas vända om då hotellpersonalen kommer springande och ropar in oss. (- varför undrade vi förstås?) Medan jag blev nervös för att han skyndade på mig sådant frågar jag honom om det hade med fullmånen att göra varav han svarar att han aldrig sett någonting liknande. Jag kom först upp och ser Sofia och Jakob stanna upp och titta på krabborna som springer i stranden. Jag ropar att de ska skynda sig men de lunkar på... Alla hann vi upp på stranden där Johanna väntade och vi vänder oss mot vattnet och ser hur en båt bara försvinner då den möter vågen. Det är först då vi börjar fundera över att röra oss upp en bit. Vi kommer att bli våta annars. Snabbt packar vi ihop våra saker, ingen hinner blir rädd. Allt gick så snabbt. Vi vänder oss om och börjar springa. Sofia tappar sin bok och ryter till och jag skriker på henne att hon måste därifrån. Jag vänder mig om men tyvärr hinner jag inte längre än två meter innan vågen tar mig. Först åker väskan med kamera, pengar och nycklar och jag kommer ihåg hur jag tänkte " FAN! Min nya kamera!" Denna tanker slogs snabbt bort när den stora vågen svepte iväg med mig. Om ni har varit i Thailand vet ni att många hus står på pålar och under en huslänga på 200 meter åkte jag, fortfarande under vatten, kämpande för mitt liv. Här kan jag bara tänka att "det är inte meningen att mitt liv ska sluta så här, jag är inte redo att dö, inte ännu!" Fortsättningsvis tänker jag "det är inte alls skönt att drunkna, det är hemskt att inte kunna ta sig upp till ytan" Kämpandes för mitt liv börjar jag andas in vatten och då först upptäcker jag hur skönt det var att ligga där under husen. Där kunde jag ligga hur länge som helst. Snart därefter får jag en nypa luft och jag kommer ihåg att det gjorde så ont, så ont att jag inget hellre ville än vara under vatten igen. Bilden som möter mig ovan ytan var inte av denna värld. Vatten överallt, bilar som guppande omkring som korkar, båtar och människor överallt. Det ända jag ser är vatten, vatten så långt ögat kan se. Vid den här tidpunkten ligger jag på någonting, kanske en dörr, kanske inte... Jag vet att jag tänker att jag inte vet vart vattnet tar mig så det är bäst att jag hoppar till ett träd. Med oanade krafter hoppar jag, klättrar upp i ett träd där jag blir sittande en stund. Skrattande sitter jag i trädet, övertygad om att jag drömmer. Snabbt kommer verkligheten ifatt mig och jag ser både döda och levande människor i vattenmassorna. Jag gråter och skakar, skriker på svenska att någon måste hjälpa mig. När vattenmassorna har börjat försvinna tillbaka tar sig två thailändare till mig. En klättrar upp och hämtar mig. Han rättar till bikinin och tar min hand, han ler men i ögonen ser jag skräcken. Han bär mig till det närmaste hotellet där den första människan jag ser är Jakob. Jag ropar hans namn, han tittar på mig, vänder sig om och går därifrån. "Det var inte Jakob" var min första tanke. Snabbt går allt. Strax efter kom Jakob, gråtande tar han mig i hans armar och säger att allt kommer att bli ok. Men, allt blev inte ok!

Skit-cup!

- Januari 31, 2005,

Jahapp. Då var man utslagen, hemåkt och uppgiven. Duvan Cup fick ett snöpligt slut. Förslust i åttondelen mot ett lag som vi egentligen kopplat greppet om. 3-1 ledning med 4 minuter kvar att spela. Lite otur, lite taktikmissar, lite orättvisa och bra spel av motståndarlaget sänkte oss i en snöplig förlängning. Vi har ett av de starkaste förlängningslagen då har taktiskt toppar laget för förlängning och har en suverän tjejmålvakt som backar upp oss. Egentligen är det fånigt att bli uppgiven men samtidigt känns det så surt att förlora mot ett lag som vi redan kopplat greppet om och sedan går de och spelar final. Jag är glad för deras skull men oj vad jag hade velat vara där istället för dem.

Jag har haft en underbart trevlig helg med grabbarna och tjejerna i
"Krickes lag". Ni ska veta att jag uppskattar er: Johan, Boas, Gurra, Hjalle, Simon, Adam, Erik, Fredrik, Kricke, Samme, Maria, Falle & Kicki.
Ett år kvar till nästa Duvan. Klubban kommer ligga på hyllan i någon vecka innan de spontana innebandykvällarna drar igång igen. Värvningen inför nästa år har redan börjat och jag på att envis vinner i längden. Nästa år... ;-)

Slutspelet...

- Januari 29, 2005,

Gruppsegrare och humöret på topp. "Krickes lag" inväntar lottningen och nattens begynnande slutspel. Uppfattningen efter fyra matcher och fortfarande obesegrade lyder: vi har aldrig varit så har bra. Dock kan nog en usel lottning ge lite smolk i bägaren.

målskillnad just nu: 26-5

Lojalitet

- Januari 28, 2005,

När livet svajar som det gjort för mig den senaste månaden så söker man sig tillbaka till sina rötter. För mig handlar det om att med en tår i ögonvrån titta i gamla fotoalbum från förr. Bilder på när mina föräldrar var nygifta och drömde om livet, när jag och mina syskon växte upp i Jämtlands inland eller när jag gick ut nian. Jag känner mig lite som på kortet jag har som presentationsbild. Som en tonåring. Iofs som en väldigt erfaren och mogen tonåring men ändå.

De få människor som känner mig väl vet hur högt jag värdesätter deras lojalitet. Vill man göra mig riktigt ledsen skall man bryta ett löfte eller tala mig bakom ryggen. Värre synd kan man nog inte begå mot P-M. Människors lojalitet är vad jag sätter högst. Överlåtelse, trofasthet eller respekt om ni så vill. Det är först i lojaliteten och överlåtelsen som den sanna kärleken växer sig stark. Dit når man bara genom små små steg av växande förtroenden. Men sabbar den å andra sidan så mycket snabbare. Jag har den senaste veckan gått och varit vred över all otrohet. Hur människor sviker varandra till höger och vänster. Men är jag då annorlunda på något vis? Nej, inte direkt. Jag har svikit människor jag också. Iofs. har det inte fått några stora konsekvenser. Det är små saker. Det finns nog ingen bruten lojalitet som jag ångrar bittert. Men kan jag hålla fast vid det?

Jag måste! Vill jag ha den familj jag längtar efter så måste jag det. En familij som håller ihop och delar samma hjärta. No more, no less. Inte så bombastiskt eller romantiskt och storslaget. Bara bra. Jag längtar efter ett bra liv och det förutsätter lojalitet.

Jag tackar Gud för vad jag fått betyda för min mormor den här veckan och jag tackar Gud för att han var med oss båda. Min lojalitet till Herren är stor. Hans lojalitet till mig är större.

2 dagar kvar...

- Januari 26, 2005,

Så har det gått och blivit 2 dagar kvar bara till Duvan. Behöver jag säga att jag ser innebandysituationer framför mig när jag sluter ögonen om kvällen. Nu lär vi ju säkert åka ut i gruppspelet eller nåt bara för att jag är så taggad. Brukara vara så.

Annars har jag varit hos mormor ett par nätter i rad. Hon hade blivit rätt chockad över allt som hänt med lillayster och till slut blivit så förvirrand och änglig att hon inte kunde sova på en vecka!!! Jag har vakat där ett par nätter nu och nu har hon kunna sova riktigt ordentligt. Nu är hon nästan helt och hållet tillbaka i gamla gänger igen. Skönt att se att hon mår bättre.

2 bra saker just nu:

• Raggadish på SVT
• Drop it like it's hot - Snoop Dogg

Annars är jag glad över mina många goda vänner just nu. Ni är för härliga. Take care, rock on och vandra med Herren.

1 vecka kvar...

- Januari 23, 2005,

Efter en gemytlig kväll sitter jag här framför datan och kollar på This is our music på SVT.se. En förvånansvärt bra musikprogram som faktiskt har sina rötter på MTV. Rekomenderas varmt. SVT har ju gjort det underbara att dom sänder i stort sett all sin egenproducerad TV över nätet. Hur värt som helst.

Annars så går mycket av min vakna tid åt att tänka på nästa helg och Duvan Cup. Efter ett 2.5 timmar långt stenhårt träningspass idag så är vi rörande överens. "Krickes lag" har aldrig varit så bra som vi är i år. De flesta är på topp och vi är mycket samspelta. I år är siktet inställt på semifinal. En del av de gamla favoritlagen är fortfarande mycket vassa men de har även manfall här och var. Vi tar inte ut något i förskott men våra utsikter ser mycket goda ut.

Annars ska jag försöka koka mig en nattkopp Espresso innan det blir att skutta i säng och ladda för gudstjänst imorgon. Det kan bli en bra dag.