Straight up

- Mars 4, 2005,

Jag kan bli helt tokig på människor som tillrättavisar mig som om jag vore ett barn eller när dom gör det genom små pikar.

"-Borde det inte vara bättre att ställa in mjölken i kylen, den kan bli så dålig annars." Jahaaa? Jag som trodde att det inte spelade någon roll om den stod framme eller i kylen. Klart jag fattar att mjölk blir kass om den inte står i kylen. Säg det rakt ut istället. "-P-M du är en idiot som glömt mjölken framme. Skärpning."

Idag på jobbet hade någon demonstrativt ställt fram ett rengöringsmedel och svinto på min espressoplatta. Dragit fram den så alla kan se att "någon" borde städa. Det finns ju bara 1 som kokar espresso i hela byggnaden och alla vet det. Säg det rakt ut istället. Straight up.

Eller som den gamla damen i kyrkan som hade lite anmärkningar på vår städning efter Under Ytan. "Ni förstår, det är inte bara att dra fram man måste städa efter sig också." Jaha är det därför som vi står och städar i 2-3 timmar mitt i natten. Yes, vi glömde några saker och där kan vi bara bli bättre. Men du behöver för Guds skull inte förklara att man måste städa efter sig. Det verkade som hon trodde att vi inte lyfte ett finger efter att 500 pers haft en grym kväll.

Gaaah! Vad arg jag kan bli när jag blir behandlad som en tvååring eller när man inte säger rakt ut till mig vad man menar.

Problemet är bara att alla haft rätt, jag har inte något att försvara mig med men jag hoppas i alla fall att jag själv är/blir bättre på att tillrättavisa med kärlek. Det kan så lätt bli kontraproduktivt.

Nu ska jag bättra mig på att ställa in mjölk i kylen, rengöra min platta och bibehålla hög städnivå efter Under Ytan. Jag ska även säga till personerna vad jag tänker. Jag är bara så seg att jag kommer på att jag är arg första dagar efter. Jaja.

Paris Hilton och Prinsessan Diana

- Februari 27, 2005,

Jag har länge gått och funderat på det här med hur offentliga personer behandlas av media. Fel bild visad i fel tillfälle kan onekligen sabba någons tillvaro. Bilder som inte var menat att något skulle se. Väldigt privata bilder.

I frankrike finns en lag som säger att man inte får publicera bilder på människor utan deras medgivande. Det är alltså inte fotografen som äger bilden utan du som medborgare oavsett vem som tar bilden. Det gör att slaksblaskor inte längre kan fotografera en naken kändis på deras semester och tjäna storkova på det.

Jag tycket det här var en så pass bra idé att jag var tvungen att maila en riksdagskvinna och höra om hon tyckte det var värt att nysta i. Jag fick idag svar från Maria Larsson i KD som blev väldigt intresserad och skulle ta det vidare.

Utdrag ur brevet jag skickade...

----------------------------------------------

Den personliga integriteten i informationssamhället

Jag heter Per-Mattias och är 26 år gammal och har vid det här laget
hunnit jobba inom webbranchen i snart 5 år. Under dessa fem år har en tanke börjat näras inom mig och nu den senaste veckan när
slaskblaskornas drömscenario slog in då Paris Hiltons personliga bilder och telefonnummer spreds vind för våg över internet kom jag att tänka på en mycket intressant artikel jag läste i DN tidigare i år.

Den handlade om fotografier från prinsessan Dianas död i Paris. Just
det faktum att hon omkom i Frankrike spelade tydligen ganska stor roll för den bildmässiga rapporteringen från olyckan. I Frankrike finns
tydligen en lag som säger att du som medborgare själv äger
rättigheterna på bilden av dig själv. Om du blir fotograferad på en
offentlig plats är det inte fotografen som äger rättigheterna av
bilden på dig själv utan det är du som äger rättigheterna. Det gör att
en reporter först måste fråga om lov innan bilden får publiceras
oavsett var den är tagen. Baksidorna är få och fördelarna är
uppenbara. Slaskfotografernas tillvaro begränsas i stor utsträckning
och offentliga personer blir inte lika utsatta för visuell exponering.

Det här är nog det vettigaste jag hört på mycket länge. Jag undrar om det inte vore intressant att driva det här i Sverige. I och med informationssamhället har antalet bilder som strömmar fram och tillbaka tagna av digitalkameror eller telefoner ökat enormt. Och när en bild väl når digital form kopieras den i massor och spridningen
är omöjlig att stoppa. Det är omöjligt att med tekniska medel begränsa olaglig/onödig spridning av bilder som kan förstöra människors tillvaro. Fel bild i fel händer kan få oanade konsekvenser. Jag anser alltså att man borde lyfta detta ärende till juridisk nivå. Om vi inte med tekniska hjälpmedel kan värna om människors personliga integritet får vi lagstifta om den och på det sättet begränsna spridningen av bilder.

Givetvis är det inte vattentätt men jag anser nog att detta är ett betydligt sundare förhållningssätt till bildrättigheter än det system vi har idag. Det känns som om det vore en bra grej att driva en sån här fråga vidare och se vad det kan bli av det. Samhället har utveklats enormt genom informationssamhället och vi har anpassat oss ganska bra men det finns fortfarande luckor att täppa till. Det här är en av dem och vilka skulle passa bättre än Kristdemokraterna att driva en sån här fråga.

Rock on

//Per-Mattias 'P-M' Nordkvist, Skellefteå

Nya dataväskan

- Februari 26, 2005,

Idag har jag gjort något alldeles förträffligt kreativt. Jag har arbetat med händerna och byggt en egen datorväska á la Hjalle. Cred till Hjalle som kom på hur man skulle göra. För att göra en egen väska rekomenderas följande:

  • Dator att stoppa i väskan
  • Tom väska
  • Ett liggunderlag
  • Gaffatejp
  • Fräsigt tyg


Välj ut lämplig data som ska
förvaras.


Gå och köp en trendriktig väska
för 75% rabatt på Jack & Jones.


Tag fram liggunderlaget och
skär upp det så det ramar in
datorn på ett bra sätt. Tejpa
kanterna med gaffatejp.

OBS! Sedan gaffar du in hela
väskan så att du undviker onödig
statisk elektricitet.


Stoppa ner liggunderlagsfodralet
i väskan och fäst ett glansigt tyg
runt kanterna.


Voilá! En snygg dataväska att
impa på polarna eller brudarna
med.


Dagen efter

- Februari 20, 2005,

Sitter här i sängen smått yrvaken med en laptop i knät och försöker vakna till liv samtidigt som jag försöker samla intrycken från gårdagen. Ett lyckat Under Ytan även denna gång. Massor av folk. Grymt bra producerad show. Proffsig musik i cafét  & en riktigt fin andakt med kristoffer och gänget. Under Ytan är värt allt slit. Stor eloge till alla hjältar som fixade kvällen. Ni är bäst.

Nu lutar det åt att äta någon slags frukost och åka med Mor, bror, moster och magda ut till mormor i Bastuträsk. Ska bli trevligt även om det är olyckligt att jag int lyckades sova mer än 6 timmar inatt. Annars blir det en lugn dag tror jag. Mingel hemma hos Anefur ikväll och Stockholmsresa imorgon.

Frid i hjärtat.

I'm feeling great

- Februari 19, 2005,

Hej på er

Sitter här i morgonfrilla och smuttar på en kopp vass espresso. Den här dagen kommer innehålla en sak: Under Ytan. Efter en ganska jobbig vecka var gårdagen kanske den bästa sedan jul. Jag mådde som en prins och var allmänt nöjd. En tydlig omsorg från herren fanns med mig igår. Efter diverse Under Ytan-fix på dagen så avrundades kvällen med årets bästa kolllektivhäng. Jag, Johan, Robin, Daniel, Petra, Maggie, Sara, Simon, Simon & Johans polare vad-hon-nu-hette. Lätt värt, jag blev som påmind om varför man bor i kollektiv.

Annars då, jo min data har spruckit(jag får kryssa mellan sprickor i skärmen för att kunna skriva det här) så jag har bestält en ny. Borde komma om en vecka eller två. Då ska det bli surfa av.

Skriver jag nåt mer nu blir det nog bara en massa tjoller.

Ses ikväll.

Måndag - lite bättre

- Februari 14, 2005,

För att lugna oroliga lyssnare kan jag meddela att måndagen är bättre. Att sitta på jobbet gör mig ganska lugn. Mycket runt Under Ytan har också ordnat sig så min vecka ser genast lite lugnare ut.

Har haft en härlig valentine's luch med Maggie och ska nu avverka ett till Under Ytan möte innan kvällen slutar med cellgrupp och förhoppningsvis en film av något slag.

Rock on.

En liten spricka i hjärtat

- Februari 13, 2005,

Jag har haft en relativt bra dag idag. Jag och Daniel har likt hemmets riddare ägnat hela dagen åt att tapetsera hallen. Riktigt snyggt blev det. Lika snyggt som det numera är, lika stolta är vi över att ha utfört något slags vettigt handarbete. Nu är kollektivet inte bara en fröjd för hjärtat utan även en fröjd för ögat. När vi till veckan också  tryggt våra tavlor kommer det här stället att leverera så det står härliga till.

Annars har vi haft ett trevligt häng med Anna och Simon Åkesson. P-M's prisbelönta lasagne(ok magda lagade allt med assistans av Anna och Simon men ändå) inledde kvällen som fortsatte på Videoteket, Mittpunkt & filmsoffan. 6 points visades. "Verklighetens Sex and the city" stod det på fodralet. En tragisk film om den mindre vackra utan som glättiga serier som ovan nämnda bjuder på. En verklighetstrogen bild av 3 unga tjejers tillvaro. Medelmåttig svensk film, javisst men jag gillar det.



Kanske var det dumt att se en tragisk film när jag haft en knackig vecka. Kanske är det den som gör att jag känner mig lite nere. Eller så har jag lite av en spricka i mitt hjärta. Jag har haft en bra jobbig vecka. Ångestfyllda mardrömar och allmän smärta i hjärtat. Jag känner mig liten och trasig och som om jag inte räcker till. Förhoppningsvis något övergående. Men just nu känner jag mig inte kaxig. Blir nog ett återbesök hos företagshälsovården i veckan.

Jaja. Jag är mer glad än nere. Mer lycklig än tom. Jag har människor som älskar mig och bryr sig om mig. En Gud som vårdar mig, gråter med mig och gläds med mig. Det är stort.

Take care.

En bra kväll på en dålig vecka

- Februari 10, 2005,

Så har man suttit och ÄNTLIGEN pillat färdigt gruppsystemet till paltkoma. Jag har gått och grunnat på hur jag ska bygga det i si så där ett par månader. Nu är det nästan färdigt och det testas för fullt av några glada utvalda. Hoppas på aktivitet när det blir publikt.

Annars har jag haft en förvånansvärt dålig vecka. Jag trodde jag var tillbaka och mådde bra när jag plötsligt fick en jättejobbig natt fylld av ångestfyllda mardrömar. Har aldrig varit med om något sådant förut och tacksam ska jag vara för det. Nu har jag mått lite bra idag och hoppas på en fin helg. Det gnager det gör det men jag är vid relativt gott mod.

Annars ska arbetskläderna fram i kollektivet. Tapetsering hela lördagen då vi äntligen ska lyckas få färdigt hallen som borde varit fixad i oktober någon gång. Jaja bättre sent än aldrig. Hoppsan nu kom robin hem. Måste visa honom en sak. Got to go. Bye!

Inte längre ensam

- Februari 7, 2005,

Nu är jag inte längre ensam. Jag har någon som delar mina problem och funderingar. Är man ensam här på jorden? Jag talar alltså inte om livets stora frågor eller Guds existens.

Jag talar om min tidigare ensamrätt på mitt förnamn Per-Mattias. Min far slog upp mitt namn på Eniro och hittade:

Per-Mattias Rantakeisu
Mobilnr. 070-6027658
Backvägen 8 3 TR, 169 55 SOLNA

Har någon sett denna(troligtvis lika ståtlig) man så hör av dig. Jag måste få reda på allt om honom.

Gripande berättelse om vågen

- Februari 6, 2005,

Fick den här berättelsen från Sofias reskompis som överlevde vågen. Mycket gripande. Det är på något sätt är det tröstande att veta vad som hände där den 26:e december. Svårt att föreställa sig allt, overkligt. Mycket overkligt.
-----------------------------------------------------------

Jag är morgonpigg och älskar att lapa sol så jag tvingade upp Jakob för att gå ner på stranden. Sofia och Johanna kom också dit strax efter halv tio. Vi hann med en del under de där 30 minuterna vi låg där: norpa tidningar från varandra, lyssna på musik och bara mysa av varandras sällskap. Vi planerad mycket för hennes hemkomst, vi skulle göra så mycket tillsammans. Först skulle vi fira hennes födelsedag, och sen min. Vi skulle gå på matlagningskurs och åka till Indien. Så mycket planer... Jag tittar upp när värmen blev för påtaglig och såg till min förvåning att vattnet jag tänkte bada i var borta och längst ut, kanske 600 meter ut var en jättefin våg (såg inte speciellt stor ut och inte heller att komma i den hastighet den gjorde). Sofia, Jakob och jag springer ut mot den men tvingas vända om då hotellpersonalen kommer springande och ropar in oss. (- varför undrade vi förstås?) Medan jag blev nervös för att han skyndade på mig sådant frågar jag honom om det hade med fullmånen att göra varav han svarar att han aldrig sett någonting liknande. Jag kom först upp och ser Sofia och Jakob stanna upp och titta på krabborna som springer i stranden. Jag ropar att de ska skynda sig men de lunkar på... Alla hann vi upp på stranden där Johanna väntade och vi vänder oss mot vattnet och ser hur en båt bara försvinner då den möter vågen. Det är först då vi börjar fundera över att röra oss upp en bit. Vi kommer att bli våta annars. Snabbt packar vi ihop våra saker, ingen hinner blir rädd. Allt gick så snabbt. Vi vänder oss om och börjar springa. Sofia tappar sin bok och ryter till och jag skriker på henne att hon måste därifrån. Jag vänder mig om men tyvärr hinner jag inte längre än två meter innan vågen tar mig. Först åker väskan med kamera, pengar och nycklar och jag kommer ihåg hur jag tänkte " FAN! Min nya kamera!" Denna tanker slogs snabbt bort när den stora vågen svepte iväg med mig. Om ni har varit i Thailand vet ni att många hus står på pålar och under en huslänga på 200 meter åkte jag, fortfarande under vatten, kämpande för mitt liv. Här kan jag bara tänka att "det är inte meningen att mitt liv ska sluta så här, jag är inte redo att dö, inte ännu!" Fortsättningsvis tänker jag "det är inte alls skönt att drunkna, det är hemskt att inte kunna ta sig upp till ytan" Kämpandes för mitt liv börjar jag andas in vatten och då först upptäcker jag hur skönt det var att ligga där under husen. Där kunde jag ligga hur länge som helst. Snart därefter får jag en nypa luft och jag kommer ihåg att det gjorde så ont, så ont att jag inget hellre ville än vara under vatten igen. Bilden som möter mig ovan ytan var inte av denna värld. Vatten överallt, bilar som guppande omkring som korkar, båtar och människor överallt. Det ända jag ser är vatten, vatten så långt ögat kan se. Vid den här tidpunkten ligger jag på någonting, kanske en dörr, kanske inte... Jag vet att jag tänker att jag inte vet vart vattnet tar mig så det är bäst att jag hoppar till ett träd. Med oanade krafter hoppar jag, klättrar upp i ett träd där jag blir sittande en stund. Skrattande sitter jag i trädet, övertygad om att jag drömmer. Snabbt kommer verkligheten ifatt mig och jag ser både döda och levande människor i vattenmassorna. Jag gråter och skakar, skriker på svenska att någon måste hjälpa mig. När vattenmassorna har börjat försvinna tillbaka tar sig två thailändare till mig. En klättrar upp och hämtar mig. Han rättar till bikinin och tar min hand, han ler men i ögonen ser jag skräcken. Han bär mig till det närmaste hotellet där den första människan jag ser är Jakob. Jag ropar hans namn, han tittar på mig, vänder sig om och går därifrån. "Det var inte Jakob" var min första tanke. Snabbt går allt. Strax efter kom Jakob, gråtande tar han mig i hans armar och säger att allt kommer att bli ok. Men, allt blev inte ok!

 

  Första 97 98 99 00 01 02 03 04 05 06 07