Begravd, kremerad eller frystorkad?

Funderande - Oktober 3, 2009,



Den här dagen inleddes med en kopp kaffe på Spoon och senaste numret av Monocle där jag läste om Susanne Wiigh-Mäsak som de senaste 10 åren forskat fram en begravningsmetod som bygger på en variant av frystorkning som alternativ till begravning eller kremering. Med denna metod tas kroppen upp av jorden genom en naturlig förmultningsprocess på bara 18 månader. Det gör att den lämpar sig extra väl för områden med väldigt hög befolkningstäthet. Metoden skall börja användas i Jönköping och Seoul.

På ett sätt är det lite makabert att sträva efter effektivisering av döden på det här sättet. Eller som Tomas Sjödin uttryckte det när Fonus lanserade sitt planeringsverktyg på webben för att spara tid vid begravningsförberedelserna:

"När döden kommer sker det sällan lägligt. Alla som förlorat någon vet att en sådan erfarenhet gör något också med tiden. Vi brukar uttrycka det genom att säga att ”alla klockorna stannade”. I det ligger ett mått av barmhärtighet för de sörjande. Att ta några fridagar för att ombesörja det praktiska kring förlusten är i sig ett sorgearbete."

Man kan ju tycka att det finns en poäng med att ha en begravningsplats eller en minneslund att besöka 25,50 eller 100 år senare, men jag måste erkänna att det finns någon typ av filosofisk sida av detta som jag bejakar. Eller som präster brukar läsa på begravningen: "Av jord är du kommen - jord skall du åter varda". Med denna process så skulle man kunna plantera blommor som skulle få direkt näring av den begravda kroppen. Något som många säkert skulle kunna finnas trösterikt. Ur död kommer liv.

Så när vi en dag skall vandra vidare från detta jordelivet kanske vi måste fråga oss sjlälva: Vill vi bli begravda, kremerade eller frystorkade.

Thecausemopolitan.com - En blogg om att göra världen till en lite bättre plats

Intressant, Filantropi - Oktober 1, 2009,

Det kanske är pretantiöst vad vet jag. Men jag gillar ändå alla initiativ av det här slaget. Människor som med sociala verktyg försöker skapa engagemang för en bättre värld. Det är skönt att hitta sådana här människor då det ibland känns som att vår utvecklade världs engagemang för andra människor tog slut i och med 68-rörelsen.

Thecausemopolitan.com skrivs av Sloane Berrent som försöker göra vad hon kan för att peppa sig själv och andra att göra vad vi kan för att påverka. Det kan handla om allt från att köpa myggnät till skydd mot malaria som att låna ut pengar på Kiva eller att bara ha en positiv attityd iställlet för att bara gnälla.

Hon har bland annat start en intressant idé som heter "Cause it's my birthday". Inte så mycket en sajt som en idé om att man istället för presenter skall önska sig välgörenhet. @plindberg testade denna grej för ett par veckor sedan när han fyllde år. Istället för presenter och bara gratulationer önskade han sig lån på Kiva.org. Det hela slutade med att han fick in 3500kr i olika microlån. Väldigt bra gensvar. Och något som tyder på att det här med att bry sig om världen kanske inte bara hörde till 60-talet.

Det är sådana här berättelser som hjälper oss att leva

Intressant - September 19, 2009, 2 kommentarer

Äkthet är det mest intressanta som finns. Låt oss ha fler sådana här samtal tillsammans.

Israel gillar inte sverige

Trams - September 16, 2009,

Vi får väl tacka Aftonbladet för den här parodin av oss svenskar. Men jag tänker att det går under kategorin helt ok satir. Rätt underhållande.

Dubai kan gå och duscha(nåja), guldkalven har flyttat till Stavanger

Fascinerande - September 14, 2009,

Den rikaste delen i världens rikaste land. Min bror har en kompis i Hong Kong som har ett attraktivt jobb på storbank där. Och hon tjänar inte i närheten av vad en dagisarbetare gör i Stavanger. I grannkomunen har man 1.6% arbetslöshet. Något som inte bara är bra. Arbetsmarknaden har kört fast och bara inflyttning kan lösa problemen. Men det kanske är ett positivt problem.

Därför raderade jag 200 vänner på Facebook

Intressant - September 5, 2009, 5 kommentarer

I fredags hade jag en digital social storstädning då jag rensade mitt Facebook-konto på totalt över 200 vänner. 584 kontakter blev 383. Det kan låta ganska brutal att "radera sina vänner" och det skall medges att jag gruvat mig lite för detta men insåg när jag väl gjorde det att det inte var speciellt svårt. En "vänskap" på Facebook är ju inte i närheten av begreppet "vänskap" i det verkliga livet så det låter lite märkligare än vad det faktiskt är. Jag tror inte heller att så många av de jag raderade känner sig speciellt illa berörda eller överhuvudtaget märkt det hänt. 

Bakgrunden till denna storstädning är att jag har känt mer och mer att jsg vill börja separera min privata sfär från min yrkessamma dito på Internet. Jag vill kunna skriva saker på Facebook som affärskontakter och avlägsna bekanta faktiskt inte har med att göra. Jag vill kunna slänga ur mig halvfärdiga tankebanor och lösa funderingar som mina vänner förstår men som för den oinvigde kan uppfattas som lite märkligt. Jag vill helt enkelt att Facebook skall vara för de som känner mig och inga andra.

Rent mentalt vände jag lite på tankebanorna och bestämde mig istället för att behålla alla som jag umgås med eller skulle vilja umgås mer med. Då var det ganska lätt att städa bort ytliga kontakter från konferenser, mässor, jobb etc. Även gamla klasskamrater från högstadiet fick stryka på foten. Dock har jag många kvar som jag inte träffat på flera år men som jag gärna skulle ta en kopp kaffe med om tillfället gavs. Det är ju lite det som är tjusningen med sociala media. Att man faktiskt kan träffa nya vänner på nätet.

Det märkliga är ändå att det känns ganska annorlunda så här efteråt. Det känns skönt på något sätt. Som att värdet på de kontakter som finns kvar har ökat. Att Facebook har blivit lite värdefullare efter rensningen. Det kanske är för att gränsen mellan digital och IRL-vänskap mer och mer suddas ut. Jag har inte helt andra vänner på nätet. Jag använder det bara till att underhålla de relationer jag redan har. Och då känns en sån här rensning ganska naturlig.

Hyllningar till New York

Drömmar - September 5, 2009,

New York har varit i mitt huvud de senaste dagarna. Vill det sig väl kanske jag åker dit och jobbar i höst. Men vi får se, det är mycket som skall funka och man skall ha energin till det. Men det är på många sätt en fängslande stad. Idag på morgonen snubblade jag över några härliga hyllningar till staden.



Dels det här bild/ljudreportaget från New York Times som samlar 38 människors berättelser i ett bildgalleri och med en några minuter lång berättelse om deras liv.

Och du får inte missa den här filmen när den kommer i höst. En uppföljare till Paris je t'aime som gick upp på biografen för ett par år sedan.




Den här nya låten från Jay-Z feat. Alicia keys är heller inte så illa. Bra jobbat jay.

Katla tolkar Anna Odell

Humor - September 3, 2009,

Katla från Mammas Nya kille var före sin tid. Det här är väldigt roligt.

Varför måste vi rädda musikindustrin?

Musik - Augusti 26, 2009, 5 kommentarer

Man säger att vi måste rädda musikindustrin och jag frågar mig ofta varför. Det är väl musiken som är det viktiga, inte industrin som sådan. I min enfald hoppas och tror jag att den riktigt bra musiken inte skrivs av pengar utan av hjärtan som bultar och människor som har en innerlig passion för musik. Den musiken kommer aldrig försvinna så länge vi har människor på jorden. Industrier får gärna komma och gå och jag vet inte om det finns något egenvärde i att rädda den komersiellt framgångsrika musiken. Lika lite om vi måste rädda bildindustrin, möbelindustrin, läkemedelsindustrin eller andra komersiella framgångar. Det är vemodigt, men inte kritiskt.

Det finns en väldigt bra dokumentär som belyser detta. Before the music dies. Inte så mycket en dokumentär kanske som ett åsiktspaket men ändå. Den fångar poängen. Det var länge sedan det skrevs något som var nytt på riktigt. Musiken har blivit strömlinjeformad.

Jag har hela morgonen lyssnat på Sister Rosetta Tharpe och fångas över passionen i musiken och försöker minnas när jag hörde någon liknande nyskriven musik. Jag kan inte komma på något riktigt bra exempel. Ibland tänker jag att det skulle vara uppfriskande med en nedmontering av den nuvarande industriproducerade musiken så att bara själen blir kvar.



Sister Rosetta Tharpe


Before the music dies

Krig

- Augusti 24, 2009,

Krig har bara oilka sorters förlorare.