Min rädsla för att stagnera - Livet i en storstad, del #3

Mitt liv - Juni 29, 2011,

När jag flyttade till Stockholm för 5 år sedan blev jag lite förvånad över hur gott om jobb det faktiskt finns här i Stockholm(första dagen på jobbet blev jag erbjuden ett annat jobb). Jag har under de 5 år jag bott här fått ett 10-tal olika jobberbjudanden och det har inte gått obemärkt förbi. Jag är nu helt övertygad om att om jag av någon anledning skulle förlora mitt jobb eller frivilligt sluta så skulle jag ha 3-4 andra riktigt bra alternativ till arbete. Det har gjort mig lugn och fylld av självförtroende. I Skellefteå hade jag inte denna frihet. Där fanns(finns) det kanske 2-3 arbetsplatser som jag skulle kunna tänka mig att jobba på. När man inte har alternativ och inte ser möjligheterna gör det att man gärna håller hårt i det man har och ängsligt sneglar över axeln för att se att ingen vill åt det man har. 

Jag har under hela min uppväxt bott på avfolkningsorter. Lillviken, Strömsund, Skellefteå, Luleå. De två sistnämnda har periodvis vuxit men det är mer en fråga om status quo en någon egentligen tillväxt. När vi flyttade till Stockholm så kom jag till en stad som sjuder av självförtroende. Här finns en obotlig tro på att det mesta är möjligt. Det är bara en fråga om tid, ambition och tajming. 

Detta är nog bland det viktigaste för mig: att omges av människor med ambitioner och möjligheter. Jag är en känslomässig kameleont och färgas mycket av min omgivning och detta är nog det som betytt mest för mig att bo här nere. Det får mig att lyfta blicken. Jag är rädd för att begränsade möjligheter kommer att locka fram det sämsta ur mig: 

  • Revirtänkande. I ett stagnerande samhälle blir allt ett nollsummespel. Den enes vinst är den andres förlust. I ett växande samhälle kan alla vara med och dela på möjligheterna. I ett nollsummesamhälle är det svårare att glädjas åt andras framgång. Det är enklare när jag vet att alla kan vara med och dela.
  • Ängslan. Med alldeles för få möjligheter skulle jag inse att jag en vacker dag(läs 50+) skulle behöva nöja mig med ett arbete som skulle få mig att känna mig inlåst. 
  • Sänkta ambitioner. Man kan givetvis vara världsbäst på det man gör oavsett var på jorden man befinner sig, det handlar om ambition och drivkraft inte något annat. Kanske är det bara jag men jag kommer på mig själv att sänkas av människor som inte delar mina ambitioner om att förändra världen. Ju fler människor av detta slag jag omger mig med, desto bättre.   

Det finns inget jag är mer rädd för än att stagnera. Kanske är det en dålig sida av mig. Att inte kunna nöja mig med det jag har, men jag tvingas inse att det är sådan jag är. Att alltid sträva framåt och aldrig sakta av. Det är därför jag lockas av att någon gång bo i t.ex. New York eller San Fransisco. Städer där 10% kommer att lyckas och de övriga 90%'en jobbar som att de kommer att bli de 10%'en. Eller varför inte Singapore, Peking eller någon av alla miljonstäder i Kina. 

Detta är nog det jag uppskattar mest med att bo där jag bor. 

blog comments powered by Disqus

 

  01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 Sista