Social Friktion - Livet i en storstad, del #1

Mitt liv - April 17, 2011,



Det är fem år sedan nu vi flyttade från Skellefteå till Stockholm. Ett stort steg kan tyckas av en man som växt upp i en by med 14(!) invånare. Och även om mycket var väldigt nytt så har jag alltid lockats av storstaden. Missförstå mig inte, jag har trivits otroligt bra i Övre Lillviken, Strömsund, Bergsbyn, Skellefteå och Luleå. Det enkla sociala livet, den fantastiska naturen, den norrländska melankolin, men ändå, det finns något i den urbana stadsmiljön som inte finns i Västerbotten.

Det var för några månader sedan när jag lyssnade på en podcastsändning från Radiolab under rubriken Cities som jag förstod vad det är jag gillar med storstäder: den sociala friktionen. Hur man i stadsmiljön hela tiden konfronteras med människor och situationer som man själv inte valt. Jag tycker bilden(tagen av David Wärnberg) ovan är ett lysande exempel på detta. En städare på tunnelbanan som av misstag kört över kanten på perrongen med sin städmaskin. Tåget tvingas stanna halvvägs med muttrande passagerare som följd, på perrongen uppstår förvirring när människorna som just kommit ned från rulltrappan inte har en aning om vad som händer... och så håller det på. Eller ta mannen som stod före mig i kön till bageriet vid kontoret för några veckor sedan. Ca 55 år gammal, vitt bakåtkammat hår och... en leopardskinnsjacka med muddar. Som den mest självklara sak i världen. Jag bara stod och njöt där bakom honom. Jag menar, vad är oddsen för att jag skall träffa någon som honom? Det är i stunder som dessa som jag blir påmind om varför jag gillar dessa myllrande tätbefolkade platser. Min pappas kusin reagerade på detta när han var i New York för ett år sedan. På gatan mötte de en kille som gick omkring i bara kalsonger och vad som slog honom mest var inte den nakna mannen i sig utan att människor runt omkring inte verkade reagera. Inte så att de generat undvek honom utan att man helt enkelt inte gjorde så stor grej av det. 
Dessa människor finns givetvis också i Umeå, Lycksele eller Sundsvall men där blir de lätt utstötta freaks och inte de bjärta färgskiftningar på den sociala kartan som de blir i en storstad. 

Jag tycker det finns något befriande med denna sociala friktion. Vi lever i så tydligt avgränsade världar. Avgränsade av sociala och ekonomiska murar. Det är därför jag gillar att handla på Blocket. När man får åka hem till människor i helt andra situationer än min. Jag tycker detta är det bästa med Blocket-köp. Jag brukar storögt titta mig omkring när jag kommer hem till någon för att titta på en stol eller en lampa. Titta lite på foton de har i bokhyllan eller prata med husets barn som gärna visar mig sina lekrum. Jag tycker det är ganska spännande på något vis. Ett studiebesök i någon annans tillvaro. 

Och ibland, ibland, händer det underbara. När dessa murar helt försvinner. Som under snökaoset för två år sedan. Jag och brorsan hade varit på Naturhistoriska Museet och skulle köra hem mitt i rusningstrafiken när det hade snöat 2 decimeter på bara ett par timmar. Hela Stockholm blev lamslaget och vi körde 3 kilometer på 2 timmar. Det var helt omöjligt att ta sig någonstans. Och där i bilköerna kliver folk ut ur bilarna och börjar prata med varandra. Det blir liksom helt legitimt att bara börja prata med varandra. Prata om hur lång tid vi tror att detta skall hålla på, om någon hört något om snöröjning. "-Tar sig plogbilarna fram tror du?". Vi som varje dag, varje vecka sitter decimetrar från varandra på tunnelbanan utan att byta så mycket som en blick blir helt plötsligt bästa vänner. Vi hjälps åt att knuffa på bilar och ge tips om alternativa vägar. Vi visar oss helt enkelt från våra bästa sidor. 

Jag tänker att det är händelser som dessa som formar en stad. Det är de små ögonblicksbilderna i blocket-transaktionerna och de tippade städmaskinerna som ger en stad sin säregna karaktär. Detta är kanske den största tjusningen med att bo i en storstad.  
blog comments powered by Disqus

 

  01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 Sista