Därför tror jag inte på Mona Sahlin som statsminister

Politik - Juli 11, 2010,

Bakgrund
Först av allt: Mona Sahlin är en väldigt rutinerad politiker med nästan 30 års erfarenhet av svensk rikspolitik. Hon har verkat inom Socialdemokraternas toppskikt sedan 1990 då hon blev arbetsmarknadsminister. Hon har haft toppar och dalar men det måste sägas om henne att inte många svenska politiker matchar hennes erfarenhet och nitiska arbete som riksdagspolitiker. Ett föredöme för många.

Men ändå. Hennes förtroende är lägre än någon kunnat föreställa sig att en socialdemokratisk partiledare kan åtnjuta. Bara 11% av de socialdemokratiska väljarna anser att hon skulle bli en lämplig statsminister och när SVT presenterade svenska folkets Top 10-lista över Sveriges populäraste politiker fanns Mona Sahlin, opinionens statsministerkandidat, inte ens med på listan. Från SSU talar man om en häxjakt och en mobbing som orsak och även om en del av politiken kan ha inslag av sådant går det inte förklara det så omfattande bristande förtroendet för henne.

Jag tänker så här.

En inkvoterad partiledare?
När Göran Persson meddelade sin avgång på valnatten 2006 var det med förstående blickar som Socialdemokraterna såg det självklara framför sig: äntligen en kvinnlig partildare och, peppar peppar, vid nästa val: en kvinnlig statsminister. Om historien hade tagit andra vägar hade idag Anna Lindh innehaft denna post men ändå, det fanns gott om kandidater. Margot Wallström har ett enormt förtroende bland det svenska folket även om få egentligen vet eller förstår vad hon åstadkommit(undertecknad inkluderad). Men hon tackade nej. Liksom Ulrica Messing och Carin Jämtin(min favorit). Lite obekvämt inser nu valberedningen att det i praktiken bara finns en kandidat kvar till partiledarposten: Mona Sahlin. Så här i efterhand skruvar man på sig och undrar: fick Mona posten för att hon var kompetent eller för att hon blev inkvoterad? Jag lutar åt det senare. Hon fick jobbet för att hon var den bästa återstående kvinnliga kandidaten. Inte den bästa kandidaten.

Den slarviga privatekonomin

Hur lite roll det än borde spela accosierar _alla_ svenskar Mona Sahlin med chokladbiten Toblerone. Mona Sahlin slarvade och gjorde privata köp på sitt tjänste-kreditkort till ett totalt värde av 53 174 kr. Alltså inte bara en Toblerone utan en lång rad av privata inköp. Förundersökningen som efterföljde affären visade inte på något olagligt men Mona hade i och med detta med råge visat exempel på dåligt omdöme. Och att handla på tjänstekorten för tiotusentalskronor är ett allvarligt snedsteg. Efter hennes utträde ur riksdagen uppdagas det att hon åren därefter hade 98 st obetalda parkeringsböter varav 32 st hamnat hos kronofogden. Återigen, inte kopplat till hennes politiska uppdrag eller ens olagligt men det undergräver hennes förtroende som såväl privatperson som politiker. Förtroendevalda måste ingjuta förtroende, inte bara följa lagen. Det var detta Göran Persson anspelade på i förra valrörelsen när han hävdade att hans förtroende för Lars Leijonborg var av sådan art att "Jag skulle inte köpa en begagnad bil av honom". Det är samma sak för Mona Sahlin. Om man upprepade gånger haft problem att ta hand om sin egen ekonomi, är man då mogen att leda Sveriges regering?

Alliansen med MP och V

Socialdemokraterna har varit ryggraden i Sveriges politiska landskap de senaste 100 åren. Det är socialdemokraterna som regerar Sverige. Allt annat är blott säsongsavvikeler eller nyanser på den politiska kartan. Socialdemokraterna har sällan haft under 40% i riksdagen och har vid några tillfällen haft egen majoritet. Mot bakgrund av detta är det högst anmärkningsvärt att S nu i de senaste opinionsmätningarna haft så lite som 30% av väljarsympatierna.

Om man betraktar opinionssiffrorna under den senaste mandatperioden så blir det tydligt att något betydande inträffade i oktober 2008 då Mona Sahlin presenterade samarbetet med V och MP. Eller snarare först med MP och sedan motvilligt med V. Ett initiativ som verkar ha varit föga förankrat i övriga partiledningen. Bara tanken på att S inte skulle gå till val på att själva vara det självklara regeringsalternativet är det i sig osannolikt. Att sedan en uttalad allians med V och MP skulle vara så dåligt förankrad i partiet är nästan häpnadsväckande. Detta är nog Monas största politiska misstag och det har inlett och accelererat hennes nedåtgående förtroendespiral. Hon har tappat greppet om ledarskapet för Socialdemokraterna.

Henns jobb är inte att föra vänsterblocket till valvinst. Hennes jobb är att ge Socialdemokraterna regeringsställning. Nu finns risken att den tid då S på egen hand kan regera själva faktiskt är över.

Slutsats

Mona Sahlin må vara en rutinerad och erfaren politiker som vet hur man tar sig fram i korridorerna på Rosenbad men hon är inte den vassaste kniven i lådan. Hon saknar de visioner jag tycker en statsminister behöver. Kontrasten till Fredrik Reinfeldts övertagande av ordförandeskapet i M är bjärt. Han hade i ett par år nätverkat intensivt ute i de lokala distrikten i skuggan av dysterbuken Bo Lundgren. När han väl fick ta över ledartröjan hade han en tydlig idé om vad han ville göra och med ett väl förankrat förtroende ute i landet. Med Schlingman, Borg och Littorin i ryggen formade man de "nya moderaterna". Något som visade sig vara mer genomtänkt än bara en smart PR-kampanj. Det var med ett tydligt politiskt ledarskap man vann förra valet och nu trots allt har hyfsade chanser att upprepa bedriften.

Mona saknar dessa visioner och hon blev till skillnad från Fredrik överrumplad av ordförandeskapet och hade ingen tydlig handlingsplan redo att börja tillämpa när hon fick ta över partiet. Detta gjorde att S stod stilla i ett år innan alliansplanen lanserades men fallet blev platt då den enda stora idé hon hade var en kopia på vad högeralliansen infört i valet innan. Vore hon det bästa alternativet för partiet borde hon fått frågan för 15 år sedan. Nu känns det som att hon fått den på gamla meriter, inte på en lovande och tydlig vision för landet Sverige.

Nej, Mona Sahlins förtroendeproblem beror inte på mediamobbing eller smutskastning. Hon är helt enkelt inte lovande statsministerkandidat.

Mina 2 cents om Israel och Palestina

Politik, Funderande - Juni 1, 2010,

Israel bordade ett skepp idag och dödade nio personer på internationellt vatten. Så otroligt dumt och så otroligt korkat. Ett övervåld som saknar rim och reson. Det låter så enkelt. Det finns en vinnare och en förlorare. Det borde vara enkelt. Men en av världens äldsta konflikter är så mycket mer än så.

Jag tänker på den invandrare jag lärde känna i Skellefteå för några år sedan som flytt från Palestina till det näst nordligaste av sverige. Han som förlorat sin far, sin mor, sin bror och sin fästmö i Israeliska räder. Hans syster hade nu blivit psykiskt sjuk och var i det närmaste okontaktbar. Själv bodde han ensam i Byske och försökte finna anledningar att fortsätta leva. Vi lärde känna varandra på något sätt och han kom hem till mig och gav mig en ny frisyr och lärde mig klippa hår med björntråd. Vi pratade om livet och jag tror vi lärde lite av varandra. Han var beskylld för att vara Hamas-anhängare. Kanske var han det, kanske inte.

Jag tänker på dem som överlevt förintelsen. Jag tänker på filmen "Livet är underbart".

Jag tänker på min far som en gång i slutet av 60-talet(tänk -68) besökte en mellanösternregion som var mer levande än idag. En tid då Saudiarabien inte var en extremistisk muslimsk stat utan en vibrerande kulturell hub. Ett helt annan land i en helt annan kultur. Innan oljan. Innan pengarna.

Jag tänker på hur vi brukar säga att mellanösternkonflikten är en religiös konflikt. Men är den verkligen det? Skulle vi i Sverige, världens mest sekulariserade land, verkligen bry oss i så fall? Jag tror inte det. Delvis är den förstås en religiös konflikt. Men än mer, som så många gånger förr, en konflikt om politik, pengar och makt. Spelar det egentligen någon roll? Sannolikt inte.

Jag tänker på de mina enfaldiga Israel-supportrar jag har till vänner. De som även denna gång kan se rättfärdiga Israeliska handlingar. Jag tänker på det populistiskt palestinavänliga sverige. Jag tänker på palestinasupportrar, ibland naiva, som emellanåt glömmer att Israel har en terrorstämplad regering till granne vars ett av sina mål fortfarande är att "att utplåna staten Israel, fördriva den judiska befolkningen och en ersätta den med en islamisk palestinsk stat". Lite som att Kanada skulle välja Al Qaeda till makten. Med en ständig amerikansk rädsla för nya 9/11. Kanske en dålig liknelse. Men detta säger något om hur djupt denna konflikt faktiskt går.

Jag blir irriterad på den som menar att denna konflikt har en buse och en hjälte. En svartvit lösning. Ett enkelt färdigt kontrakt som endera parten bara är lite för tjuriga för att skriva under. Denna konflikt har massor av idioter. Av människor som är less, så otroligt trötta på konflikter. Den har människor som är rädda för sina liv. Människor med grusade drömar. Människor med hopp och tro på framtiden. En konflikt som aldrig vill ta slut.

Det är lätt att bli uppgiven.

Må Gud välsigna det palestinska folket och må Gud välsigna det israeliska folket.

Amen.

Därför får Piratpartiet över 7% i EU-parlamentsvalet

Politik - Juni 8, 2009, 2 kommentarer

Det är min uppfattning att Piratpariet lika gärna skulle kunna heta: Internetpartiet, men namnet Piratpartiet är mer spektakulärt och lockar till fler röster. För jag tror inte att det var enbart en önskan om illegal nedladdning som gav dem 7%+ i gårdagens val. Det är en komibnation av ett missnöje över IPRED/FRA och en känsla av att detta är det enda parti som på riktigt förstår vad de digitala frågorna egentligen handlar om. Och den kunskapen behövs i Europaparlamentet. Det bästa PP kan göra är att vara ett kliande skavsår på de andra politikerna där nere och verka för att det skall finnas så bra kunskap som möjiigt inför de beslut som fattas.

Jag tycker den här tråden på Slashdot ger en bra insikt i vad som motiverar över 200 000 människor att rösta på PP.

Ett urdrag ur debatten:

"> What civil liberties and personal rights are you voting to protect?

The right to not have my traffic snooped on by the government as the FRA law in Sweden allows.
The right to not end up in a logfile whenever I send an email or visit a webpage, as the EU data retention directive wants.
The right to not have my internet cut off on the say-so of big copyright holding companies, as the French three-strikes law allows.
The right to not have my home searched and my assets seized on the say-so of copyright holders, as the Swedish IPRED law allows.

These things are important, not only for me, not only for those who download illegally, but for everyone who uses the internet. It is absolutely essential that civil liberties are respected on the internet and in real life. I didn't vote for the PirateParty so people can download stuff for free, I voted for them to stop the draconian surveillance bullshit that's being pushed in the name of stopping terrorism, child porn and illegal filesharing, but which in reality accomplishes nothing of the sort, it only lessens my right and my liberties."

Transparent politik

Politik - November 9, 2008,

Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker att fler riksdagsmän borde följa Anna König Jerlemyrs exempel med att ge ut ett politiskt bokslut över vad man gjort under det senaste året. En väl fungerande demokrati är en transparent dito. Där bör det vara lätt för medborgare att ta del av och delta i det politiska arbetet.

Här måste man bara beundra hur Barack Obamas kampanjstab har lyckats skapa engagemang bland sina supporters. Att kommunicera direkt med miljoner människor via nätet. Deras sätt att meddela valet av vicepresidenten via SMS, deras sätt att koordinera kampanjaktiviteter i områden där det behövts extra mycket och deras ekonomiska stöd med lite från många istället för mycket från få har varit möjligt just genom de digitala verkyg Internet erbjuder. Och man har inte bara haft tur utan jobbat mycket medvetet med detta. Bland anant har Chris Hughes en av grundarna till Facebook jobbat med att koordinera just detta arbete.

Innan valet den 4 november har jag fantiserat över vad man skulle kunna göra EFTER valet och inte bara under kampanjen. Skulle man inte kunna koordinera politik även när den nya administrationen sitter och styr båten? Obama har väldigt tydligt talat om att "det handlar inte vad JAG kommer göra som president utan hur NI vill förändra amerika". Menar man allvar med det påståendet är ju Internet onekligen ett av de bästa verktygen att åstadkomma detta med.

Och mycket riktigt. I veckan släpptes change.gov där den nya administrationen kommunicerar direkt med sina väljer. Via bloggar och användarinteraktion vill man hålla igång den gräsrotsrörelse som byggts upp under kampanjen att inte ta slut efter valet utan i den mån det är möjligt även hållas aktiv under den kommande mandatperioden.

Man skulle ju önska att det vore aktuellt även för sverige men då vi lever i ett väldigt lugnt politiskt klimat har jag svårt att se att det alls finns något större engagemang för detta i Sverige. I sverige har vi inte lika stora problem som i USA och vi är alldeles för passiva ute i världen för att ha något att engagera oss i. Men om det förändras hoppas jag att vi får lika karismatiska ledare och liknande verktyg att arbeta med.

Kvällen då världen blev amerikaner igen

Politik - November 5, 2008, 3 kommentarer

Det är märkligt hur mycket en person kan spela så stor roll. Från att det har varit närmast politiskt korrekt att hata USA och George Bush har det nu blivit lika självklar att beundra Barack Obama och se USA som våra vänner. Att få vara med i Grant Park igår med vad som uppskattats vara en kvarts miljon människor var smått overkligt. Sakta har det sjunkit in hur stort det här är för USA. Så många äldre svarta som aldrig trodde de skulle få se den här dagen. Så många unga som börjat tro på en fungerande demokrati igen.

Man får ju ändå känslan av att Barack är helt seriös i det här. Att uppdraget inte var att vinna utan att förändra amerika. Något som märktes på hans segertal som var mer samanbitet än upprymt. Det är en tuff framtid som det här landet går tillmötes men få har nog haft ett bättre läge än vad Barack har just nu. USA befinner sig i ett ledarvakuum med en president som saknat förtroende den största delen av sin tid vid presidentposten och så många problem att börja rycka att få tror att det skall lyckas inom överskådlig tid.

Det engagemang som uppstått ur detta är också imponerande. Det är inte bara en fråga om tur eller tajming. Det är också ett imponerade ledarskap. Eller som någon uttryckte det: Once in a generation leadership.

History in the making

Politik - November 4, 2008,

Ikväll smäller det här i Chicago. Hotellen är fullbokade av Obama-supporters från hela landet som ikväll hoppas att få fira med USA's förste svarta president. Alla opinionsundersökningar visar på att han kommer att vinna men i ett land där röstningsförfarandet är mycket krångligt(kan ta från 7-8 minuter till 15 minuter för varje prerson att rösta) behöver inte nödvändigtvis opinionsundersökning och faktiskt röstresultat vara samma sak.

Men folk är segervissa och man räknar med att 1 miljon människor kommer att samlas vid kvällens fest i Grant Park. Säkerheten är förstås rigorös varför det bara är 65 000 personer som släpps in på området där scenen och Obama kommer att tala. Resten av oss kommer att trängas på gräsplättar, gator och annat för att få en glimt av i alla fall videoskärmarna som kommer att sända kvällens aktiviteter.

Igår gick vi förbi området där de förbereder och bilden ovan visar onekligen hur stort intresset för det här är. Videobussar från hela världen är här. Kenya bland annat, Obamas pappas hemland är minst lika intresserade av det här som man är i USA.

Efter att ha pratat med lite folk här i bacon-land har man börjat förstå hur stort det här är. Idag kan verkligen historia skrivas. Och även om min del i detta är liten för att inte säga obefintlig känns det ändå spännande att kunna säga: "vi var där".

George Bush kan också

Politik - Oktober 16, 2008, 3 kommentarer

Ingen president har väl genom tiderna blivit så hånad som George Bush. Mycket har det nog att göra med att han har ett sätt att vara som är lätt att skoja med. Och att vi som Europeer inte gillar den typen av amerikaner. Även om han inte är den vassaste kniven i presidentlådan så har även han haft sina ljus stunder. Som det här talet från Ground Zero efter 9/11-attacken där han talar till folket genom en megafon. En månad senare hade han approval ratings på 92%. Jag tycker även han är värd att uppmuntras för det här talet. Dels att åka ner dit och tala i mikrofon istället för att stå i Vita Huset. Men kanske främst för hans respons när folk har svårt att höra.

"-We can't hear you!
-But I can hear you. The whole world can hear you. The ones who knocked these buildings down will hear from all of us soon".

Hade han inte använt den medvinden till att starta krig så...

Etanol istället för mat?

Politik - September 6, 2008, 7 kommentarer

När man pratar om Etanol som alternativ till fossila bränslen brukar många bedömare hävda att det hotar världstillgången på mat då det skulle bli mer lönsamt för bönder att odla etanol istället för mat och att det spär på världssvälten. Detta är ju ett intressant resonemang som säkert kan ha viss relevans även om detta borde vara ett övergående problem då det finns gott om icke utnyttjad landareal att odla på.

En stilla undran. Det tillverkas ca 5 gånger så mycket alkohol som etanol. Man kan ju fundera över vad hade man kunnat odla på den marken istället för öl, vin och sprit.

Nackdelar med att opinionsbildare blir sitt eget massmedium

Politik, Webbtrender - Augusti 29, 2008, 2 kommentarer

Jag skrev för några dagar sedan om fenomenet att vissa opinionsbildare har börjat bli sitt eget massmedium. Carl Bildt som har 100 000 besökare på sin blogg under 2 veckor och Barack Obama som SMS'ar viktiga releaser till sina anhängare. Det är inte dags ännu att proklamera press-releasens död men nog börjar vi se vi en trend alltid.

Jag har pratat med några olika journalister om det här och jag tycker man oftast får den sur-tjuriga reaktionen att "så kan man minsann inte göra" när jag frågar vad de tycker om att Bildt kommunicerar så mycket på egen hand. De flesta muttrar tjurigt utan att kunna förklara varför det skulle vara dåligt vilket fått mig att tro att man muttrar mer åt själva förändringen än åt att det skulle vara riktigt dåligt på något sätt. Men en av journalisterna som jobbar åt en stor svensk tidning uttryckte sig så här:

På ett annat sätt så är det oroväckande ofta som de lyckas med att kommunicera BARA på det sättet. Att maila Carl Bildt är till exempel det odelat enklaste sättet att få kommentarer från honom. Följden blir att han får säga sin sak i en eller tre meningar. Precis så mycket som man behöver för artikeln. Alla är således till synes nöjda och glada. Förutom den lilla detaljen att en av våra ytterst ansvariga ministrar närmast dagligen (skulle jag vilja påstå) kommer undan utan följdfrågor, skeptiska infall och sidospår. En utveckling som inte nödvändigtvis behöver betyda att vi journalister tappar existensberättigande, i förlängningen innebär det dock att i vissa FALL, vid vissa storpolitiska händelser, och med vissa politiker, så GÅR budskapet UT utan att passera det vi journalister ändå i mångt och mycket är satt att vara: ett filter. Ett skeptiskt, initierat och objektivt filter.

Jag kan hålla med om att det är skillnad på opinionsbildare och företrädare för regeringen. Det är inte riktigt samma sak. Man kan ju fundera över om det är lika rimligt att Barack Obama SMS'ar ut utrikespolitiska nyheter istället för att tala med journalister. Kanske är det så att man måste särskilja på samhälletsföreträdare och övriga mediapersoner. Under kampanjperioder påverkar det inte demokratin vilket det dock kan göra om vi får selekterad information från våra makthavare.

Men jag är fortfarande väldigt förtjust i utvecklingen och tror mer att det handlar om förändrade förutsättningar än en oroväckande utveckling.

Håller nyhetsredaktionerna på att tappa i betydelse?

Internet, Politik - Augusti 24, 2008,

Jag har funderat en hel del på vad jag skrev om igår, att Demokraterna i USA har börjat kommunicera direkt med sina väljare istället för att alltid gå genom pressreleaser och de traditionella nyhetskanalerna. Detta gör man ju för att man nu kan det, Internet och dess ändrade användarbeteenden tillåter en mer direkt kommunikation än vad som tidigare varit möjligt.

Vissa långsiktiga förändringar som Internet orsakar är ganska lätta att förutse. Som att man numera inte behöver skilja på text, bild, ljud och video. Du kan få alla i samma kanal varför det är ett måste för nyhtesredaktioner runt om i världen att börja kommunicera på fler än bara ett sätt. Informationen är inte teknikberoende som den hittills varit med distribution på papper, tv & radiovågor. Tidningar måste släppa tanken på pressläggning och börja släppa nyheter dygnet runt samtidigt som TV-stationerna måste börja skriva texter och inte bara förlita sig på rörlig media. Ingen vill ju på lång sikt betala en massa pengar till en tidning som kommer sällan, är dåligt uppdaterad och inte innehåller någon rörlig media. Branschen håller på att förändras eftersom teikniken tvingar den till det. Detta har många insett i sverige varför vi har rätt bra nyhetssajter på våra olika tidningar. Överlag får man väl säga att vid sidan av SVT är det nyhetstidningarna i Sverige som tagit tätten i utvecklingen. TV-kanalerna har ännu en hel del kvar att bevisa. I USA har dock CNN.com gjort ett mycket bra jobb.

Och kanske är det så att en ny förändring börjar gestalta sig vid horisonten. Den hur politiker och andra opinionsbildare inte på samma sätt som tidigare måste uttala sig i andra media utan i större utsträckning själva kan kommunicera direkt med en del av målgruppen. När Carl Bildt har 100 000 besökare på två veckor och Barack Obama har 65 000 followers på Twitter kanske man kan säga att detta redan har börjat hända i viss usträckning. Varför skall man som opinionsbildare gå genom en journalist som ändå bara kommer att förvrida budskapet i det man säger? Jag kan tänka mig att frustrationen har varit stor flera gånger då Carl Bildt gjort officiella uttalanden och kommentarer i sin blogg istället för att tala med journalister. Många muttranden har hörts om att bloggar inte lämpar sig för en uttrikesminister att pyssla med. Men jag är rätt säker på att det bara är ett problem för journalisterna. Att själv direktkommunicera på det här sättet med sina åhörare gör ju att man som politiker själv för agendan.

Jag brukar göra jämförelsen mellan Mona Sahlin och Carl Bildt. Båda är politiker som hamnat i blåsväder genom åren. Sahlin för sin Toblerone och Bildt för sina Vostok Nafta-affärer. Det intressanta är vad du hittar om du googlar på Mona Sahlin resp. Carl Bildt. I Mona Sahlins fall är de flesta artiklar sådana som andra skriver om henne. Hon är alltså i stort sett helt utelämnad till andras åsikter om henne. Men när du söker på Carl Bildt så är den översta träffen hans egna blogg. Han styr alltså själv i viss utsträckning över vad du läser om honom. Ett verktyg som är verkligt viktigt när det börjar blåsa snålt.

Jag börjar på allvar tro att vi är på väg att gå in i en tid då tyngdpunkten något kommer att förflyttas från nyhetsredaktionerna för att röra sig mot opinionsbildarna själva. Lite som det var förr i tiden då man via torgmöten och andra direktkommunicerande forum nådde sina väljargrupper.

Välkommen till den nygamla världen.

Best of Lifefeed