Energin flödar okontrollerat för första gången på flera år

Mitt liv - April 25, 2013,

För drygt 8 år sedan startade jag sidoprojektet Paltkoma(samma teknik som fortfarande ligger till grund för den här bloggen). Som så många andra utvecklare av min tid startade jag en community som snabbt engagerade tusentals användare. Detta var långt innan vi hade drabbats av Facebook Fatigue och nyfikenheten var fortfarande stor. Det sociala Internet var nytt och spännande. Att bygga på ett sidoprojekt och känna att det lyfte och tog fart var helt underbart. Energin jag hade att jobba var i det närmaste outtömlig. Jag jobbade ofta 4-5 timmar varje vardagskväll med projektet. Det fanns en oändlig källa att ösa ur. Det var en fantastisk tid. Jag kan tänka mig att det är så det känns för en författare när arbetet med en bok lossnar och fingrarna smattrar över tangentbordet. Ju mer man jobbar desto mer energi får man. Det blir en positiv spiral.

Sedan flytten till Stockholm har jag av och till haft perioder då allt känts lätt men det har aldrig riktigt varit som de där åren när jag jobbade dag och natt med att skapa. Det är kul och stimulerande att jobba men jag har aldrig fått tillbaka den där energin. Ofta har det varit långa perioder då man varit trött och gjort allt man kunnat för att bara hålla sig över vattenytan. Jag har börjat tro att jag aldrig skulle få återuppleva den där känslan. Att det var något som hörde ungdomen till.

Men jag andas morgonluft igen. Sedan nyår är det något som har hänt. Energin rinner till på nytt och det är inte bara att det är vår i luften. Det är fortfarande mycket som borde konsumera min energi men istället så går det i motsatt riktning. Jag är inne i ett fantastiskt flow igen där allt känns enkelt. Motgångarna rinner av mig och jag får ständigt ny energi. Ju mer jag jobbar desto enklare blir det.

Det är en skör gåva och inte tar något för givet men just nu känner jag mig odödlig. Det är en underbar känsla.

Är det större att gå upp till Elitserien eller att vina SM-Guld?

Aik - April 19, 2013,

1994 flyttade jag för första gången till Skellefteå. Jag återkom till den stad där jag en gång föddes, nu för att börja gymnasiet. Under denna period var mitt hockeyintresse rätt svalt. Jag gick aldrig på några matcher men jag minns att det pratades om "playoff" och en avlägsen dröm om att kunna gå upp till "eliten". När jag, efter en utflykt till Luleå för studier, återkom till Skellefteå runt 2000 så pratades det allt mer om att man skulle tillbaka till Elitserien. Även om de cyniska och vidriga gamla gubbarna som från sin årssittplatsbiljett kastade snus och sittunderlag ner på isen vid slutet av varje säsong då laget misslyckades med att gå till kvalserien så andades det hopp på något sätt. Optimisten i mig ville visa de sura gubbarna fel och jag började tro på att ett återtåg skulle vara möjligt. För mig som aldrig haft en bild av Skellefteå som ett elitserielag var detta ett mycket fjärran mål. Vad skulle vi ha att sätta emot storklubbar som MoDo, Djurgården, Färjestad? Att år efter år misslyckas och gång efter annan falla på målsnöret gjorde att elitseriespöket tog form. Som luttrad supporter lever man fortfarande med en ständig oro för att det kommer att skita sig. Att i år våga tro på ett SM-guld har varit förenat med en stor portion vånda. We don't want to jinx it. När väl uppgången till elitserien blev verklighet 2006 var det en propp som släppte. Detta var inte en seger för en idrottsklubb, det var en mycket lång och målmedveten kamp. En urladdning. En bragd. Ett stordåd. En dröm som gick i uppfyllelse.

Under en segerintervju efter gårdagens seger mot Luleå som till slut bärgade Skellefteås andra SM-guld fick veteranen Fredrik Lindgren frågan: Är detta det största du varit med om? Varpå Fredrik svarar:

- Att ta upp Skellefteå till Elitserien var enormt stort men jag undrar om inte detta är större.

Först tänkte jag att det var en felsägning i ett förvirrat ögonblick men jag tänkte själv efter på det där. Är inte svaret självklart? Inte är det väl större för Skellefteå att gå upp till Elitserien än att vinna SM-Guld 7 år senare? Jag är självfallet enormt stolt över guldet men en del av mig känner mig också lite tom. Det enda jag vet är kämpandet och strävandet. Att nöta och nöta för att ta sig till nästa nivå men ha fler avancemang runt hörnet. Från allsvenskan till elitserien och från elitserien till ett SM-guld. Detta har självfallet varit det slutgiltiga målet. Men nu då? Vad skall vi kämpa efter nu?

Om Alexander den Store lär det en gång ha sagts:
“Han grät för att det inte fanns några fler världar kvar att erövra”

Jag tänker på Fredrik Lindgren och undrar: Var det större att gå upp till elitserien då drömmen om guld fortfarande hägrade eller att vinna guldet nu när inga fler världar finns att erövra?

Jag lutar åt det tidigare. Det är resan som är målet. Tack Fredrik Lindgren för att du tog Skellefteå AIK upp till Elitserien.

Min mediekonsumtion 2013

Mitt liv - Februari 24, 2013,

För ett år sedan skrev jag en artikel om hur jag konsumerar media och jag tänkte att det är dags att göra en uppdatering för att se hur mitt beteende ändrar sig. Det skall sägas redan nu att jag lever ett ganska prylfritt liv. Ja, det stämmer att jag är bereonde av min smartphone och min laptop men äger i övrigt inte en TV, CD eller DVD-spelare. Vi skall inte ens tala om surround-system eller Blueray. Teknik som inte går bära runt på är mest i vägen.

Så här ser min mediekonsumtion ut just nu.

Podcast

Jag började lyssna regelbundet på podcasts runt 2006 och har bytt feeds över åren men lyssnar just nu slaviskt på:

Vid sidan av dess strölyssnar jag ibland på The Economist, Brian Lehrer Show, Freakonomics samt Comment och Out Loud från The New Yorker.

Podcasts tar 3+ timmar per vecka.

Ljudböcker

Jag lyssnar på ca 20 ljudböcker per år och har helt och hållet ersatt vanliga böcker med ljudböcker. Det är lite trist men jag har förfärligt svårt att koncentrera mig på vanliga böcker. Jag lyckas i stort sett aldrig avsluta dem. Ljudböcker passar dessutom bättre in i min vardag. Till/från jobbet, på gymet, när man städar etc.

Från att tidigare primärt lyssnat på böcker från iTunes kommer mer och mer från Audable.com även om enstaka böcker piratladdas. Då ofta för att de är svåra att få tag på någon annanstans.

Ca 2-3 timmar per vecka

TV

Eftersom vi inte har någon TV är TV-tittande ytterst begränsat. Livesända events som t.ex. Hockey eller i vissa fall melodifestivalen ser jag online men det mesta är streamade avsnitt via iTunes. Även här piratladdas enstaka avsnitt men lejonparten kommer från iTunes. HD-kvaliteten på filmerna där är fantastiskt.

Totalt ca 5+ timmar per vecka av olika avsnitt on demand.

Tidningar

Tidningar läste jag mer förr men det har blivit svårt att hitta tider att läsa sedan vi fick barn. Jag brukar ta med mitt gratisex av SvD när jag köper bröd på Fine Food på helgerna och jag köper fortfarande Monocle(vet inte riktigt varför) men annars är min enda prenumeration på The New Yorker i form av en ljudbok. En tidning som jag tidigare köpte i papper men den kommer i regel 4 veckor för sent till Sverige så ljudboken är ett bättre val där.

Mindre än 1 timme per vecka.

Film

Film ser jag nästan inte hemma längre. Dels för att vi inte äger någon DVD-spelar men också för att småbarnslivet tar musten ur en och man inte alltid orkar vara vaken och se filmer. Dessa ser jag nästan uteslutande på bio. Gärna kvällsbio när familjen har somnat.

Mindre än en film per vecka.

Please consider the environment before crossing the street

Frustrerande - Februari 10, 2013,

Ibland får jag mail från olika personer som i mailsignaturen innehåller uppmaningen: "Please consider the environment before printing this email"

Det där påståendet retar upp mig varje gång. Vem till att börja med skriver någonsin ut mail om det inte just är nödvändigt? Hela idén med mail är att de är papperslösa. Hela påståendet är anmärkningsvärt okontroversiellt. Alla kan hålla med om det eftersom ingen blir ifrågasatt. Och för de människor som av någon anledning har en vana att skriva ut mail så är miljöpåverkan att skriva ut mail minst sagt minimal.

Detta påstående är inte något annat än greenwashing. Ett uddlöst försök att få det egna företaget, ofta stora företag med en rastlös miljökommité, att se bra ut. Istället för att göra riktiga uppoffringar har någon ägnat tid åt att haka på en "viral kampanj" som inte har någon som helst betydelse för miljön.

Det skulle nog vara mer effektivt att använda sig av någon av följande uppmaningar:

Please consider the environment before buying a new computer. You can probably use this old one for a few more years.
Please consider the environment before flying to a conference in a warm exotic conutry. You can probably read about it online instead.

Eller ännu hellre. Gör som min kollega. Han är en väldigt laglydig människa men brukar gå mot rött för att inte bilarna skall behöva stanna i onödan. Han har räknat ut att det är bättre för miljön om man korsar gatan efter eget omdöme istället för att tvinga flera bilar att stå på tomgång i en extra onödig minut.

Så jag vill härmed uppmana alla och envar att börja med denna uppmaning i mailsignaturen istället: "Please consider the environment before crossing the street."

Hockeyslagsmål är mitt guilty pleasure

Bikt - Januari 20, 2013,

Jag brukar se mig som en rätt civiliserad människa. Jag gjorde vapenfri tjänst i lumpen, jag lyssnar på teologiska och filosofiska rummet i P1, jag läser minst en bok per månad, jag hävdar att i stort sett alla konflikter kan lösas utan våld, att intellektet är överordnat den fysiska styrkan och jag känner mig obekväm med romantiseringen av våld i film och TV. Jag har dock en förtjusning i en del sporter, framför allt hockey. När filmer, en arbetsdag eller en bok är relativt förutsägbara så vet man aldrig riktigt hur en hockeymatch skall sluta. Även om hockeyn är fysisk så är det i första hand en lagsport där det bäst sammansvetsade laget alltid vinner. Mina favoriter är de smarta och lugna spelgenierna som bröderna Sedin, Peter Forsberg eller Johan Ramstedt för den delen. Jag minns särskilt en episod i Elitserien där en nordamerikansk spelare som inte kände Johan så bra kastade handskarna och skulle slåss. Johan åkte bara därifrån och skrattade. Eller när Foppa gjort ett hattrick i en match och under spelarintervjuerna fick frågan om hur han är så bra och bara svarar att "Jag fick några bra pass och råkade stå bra till". Ödmjuka smarta spelare väger alltid tyngre än slagskämparna.

Men jag måste tyvärr erkänna att varje gång det blir slagsmål, som igår när HV71's Marcus Nilsson och Skellefteå AIK's Martin Lundberg rök samman och slogs blodiga så tittar jag med skräckblandad förtjusning. En del av mig muttrar att "det är sånt här som förstör sporten" medan en annan och lite större del av mig blir upphetsad. Jag är hela tiden förskräckt och är rädd att någon skall göra sig riktigt illa men vet också att riskerna i ett slagsmål i regel är mycket mindre än under själva matcherna. Det är betydligt farligare med en tackling i ryggen 1 meter från sargen än vad det är med en knytnäve över ögonbrynet vilket ursäktar att jag kan fortsätta titta.

Jag skäms givetvis. Jag vill inte gilla det och i det offentliga drar jag en "viting" och säger att jag tycker det är förfärligt. Men innerst inne vaknar något djuriskt till liv och jag bara måste se hur det slutar.

Detta är mitt guilty pleasure.

Den missförstådda pappan

Funderande - Januari 4, 2013,

Jag är väldigt svag för filmer som porträtterar den missförstådda pappan. Han som kämpar för att göra rätt för sig men som ändå känner hur livet rinner genom fingrarna. Hur mycket han än anstränger sig så räcker det inte till. Han gör allt han kan för att försöka bevara värdigheten. Kraven är inte orimligt ställda men det räcker inte riktigt.

Tre filmer jag tänker på.

Kramer vs. Kramer
Ted Kramer, pappan som plötsligt blir ensamstående och som kämpar med sin nya situation för att sedan berövas hela vårdnaden av sin son han kommit mycket närmare. Ett mästerverk.

Tusenbröder
Hoffa, pappan som lever radhuslivet i en förort till Stockholm som kämpar i skuggan av sin framgångsrika bror och far har äntligen fått ett break och börjat få cashen att snurra. När det går åt skogen och företaget hamnar på obestånd vägrar han se nederlaget och han och polarna väljer att råna en bank istället. Dels för att lösa den ekonomiska situationen men lika mycket för att känna att man har någon slags känsla av kontroll över sin egen tillvaro. Det handlar inte om pengar. Det handlar om värdighet.

Sunes Jul
Pappa Rudolf må vara en karikatyr i ett barnprogram men han kvalificerar ändå. Fången i Svensson-livet kämpar han för att bevara sin stolthet.

Det ensamma resandet

Mitt liv - December 20, 2012,

Det är torsdag den 20 december runt 20-snåret på Arlanda Terminal 5 i väntan på flyget som skall ta mig till Oslo för en sista jobbdag innan julledigheten tar vid. Ensam med min kopp kaffe låter jag blicken flacka genom fönstret över ett mörkt och stilla Arlanda med uppsluppna affärsresenärer som ströläser nyheter på nätet eller pratar i telefon med de är hemma. Flygplatspersonal fördriver skojfriskt tiden i väntan på att skiftet tar slut och ledigheten skall börja.

Det händer något med mig under dessa resor. Jag kliver in i en slags fiizon där alla måsten sätts inom parantes. Vardagen glöms bort och sakta men säkert glider tankarna iväg och alla klichéer om hur resan i själva verket är en inre resa får nytt liv. Tankarna glider iväg och jag tappar fotfästet och drömmarna tar mig långt bort. Jag drömmer om platser jag vill besöka, om andra liv i andra länder jag vill leva och idéer jag vill förverkliga. Jag blir också alltid väldigt blödig och saknar min familj och skickar ett ömt SMS. Jag vill vidare och iväg samtidigt som jag längtar hem. Jag befinner mig på en underbar plats mitt emellan.

När du läser detta sitter jag på plats 9F och färdas 800km/timmen över himlen och känner hur kreativiteten, inspirationen och drömmarna får nytt liv. Den vardag som drar ned mig tappar greppet om mig och jag kan justera kursen på livet innan jag landar.

Dessa ensamma resor är en sällsam gåva.

Att vara en tillräckligt bra förälder

Mitt liv - December 15, 2012,

I början av 2000-talet jobbade jag ett par år på deltid som ungdomsledare. Det var ett par fantastiska år med många underbara ungdomar men även många föräldrar. Som ungdomsledare skulle jag snabbt upptäcka att man jobbar lika mycket med föräldrar som med ungdomar. En del av föräldrarna lärde man känna lite närmare och det är nog rättvist att säga att många blev förebilder för mig. Jag tänkte inte sällan att "så skulle jag vilja bli som förälder". Lite nyfiket började jag fråga några av dem om de såg sig själva som "bra föräldrar". Jag blev lite överraskad när alla tvärsäkert och snabbt svarade ett resolut Nej! Jag minns att jag pratade med en av dem som jag såg som en idealbild av en bra mamma och hon var lika tydlig som de andra. Hon menade att under alla går som gått har man hunnit göra tillräckligt många misstag och snedsteg för att inse att man kunde gjort mycket annorlunda.

Jag blev lite nedstämd av detta och insåg att min naiva tro på framtiden och föräldraskapet och att man faktiskt skulle kunna bli en "bra förälder" grusades något. Några år senare läste jag sedan en intervju med Niklas Ekdal i DN som berättade att han och hans fru försökte praktisera "Good enough parenting". Begreppet kommer ursprunglingen från Donald Winnicott och handlar om att en "perfekt förälder" ofta skymmer den riktiga världen från sina barn så att de blir oförmögna att möta den. Curling kanske vi skulle kalla det idag. Men begreppet kan också användas i bemärkelsen att man skall försöka att "undvika uppenbara misstag snarare än att sträva efter perfekt föräldraskap". Det finns väldigt många parametrar i ett människas uppväxt som man som förälder inte rår över. Som arv, personlig utveckling, oväntade incidenter och vilka vänskapskretsar man hamnar i. Det kan vara bra att inse att man har en begränsad förmåga att forma sina barn. Det finns saker vi styr över men även mycket som styrs av slumpen eller biologin.

Mitt mål är ändå att om 20 år kunna vända mig om och säga att jag har varit en "good enough parent". Inte perfekt men tillräckligt bra.

Tre alternativa saker att göra i Stockholm

Läckert - December 9, 2012,

Förslag på tre alternativa aktiviteter i Stockholm

1. Flyga flygplan i södra länken

2. Hoppa i vattnet från tunnelbanan

3. Köra skoter på slottstrappan

Nu hoppar Nordkvist på Endelea-projektet

Världen - November 19, 2012,

Jag brukar ibland säga att jag inte har någon uppfattning om vad min dotter Amelie kommer att gör när hon blir stor så länge hon förändrar världen, eller i alla fall försöker förändra den. Är inte det, det minsta man kan begära av en människa? Att hon skall förändra världen?

Jag har sedan barnsben lärt mig att det alltid är den starkes ansvar att hjälpa den svage. Och tanken gnager alltid i en, vad är det egentligen man skall lägga sin energi och sina pengar på. Hur kan jag bäst bidra till att göra välden till en lite bättre plats?

Jag har alltid bidragit ekonomiskt till hjälporganisationer, kyrkor och andra sammanhang som har ett djupt engagemang i den lilla människan. Även om detta har känts både viktigt och självklart har jag ibland velat göra mer konkret för människor i utvecklingsländer men jag har tyckt det varit så svårt att hitta något som tar tag i maggropen på mig. Nyligen tipsade mig en bekant om organisationen Endelea. En liten organisation med några tiotals gåvogivare som syftar till att stärka barn och kvinnors situation i södra Kenya. Genom att satsa på en hantverksskola, förskola(Kelvin på bilden är en av eleverna) och yrkesutbildningar till unga tjejer vill man hjälpa till att uppmuntra och stärka positiva kvinnliga förebilder. Det jag gillar med Endelea är att initiativtagarna(familjen Sundström) varit aktiv i området i 30 år och har ett starkt lokalt nätverk av människor man jobbar med. Det blir lättare att motivera sig för ett projekt där jag kan ringa upp nyckelpersonerna, kan räkna upp namnen på flickorna som stöds och kanske till och med besöka , och känna igen, området en dag.

Precis som jag under min uppväxt fick lära mig att hela världen inte kretsar kring mig vill jag att min dotter(jag också för den delen) skall utmanas att ge en del av sin månadspeng till flickor i hennes egen ålder som inte har det lika bra som henne. Det är viktigt för henne att alla lära sig att inte alla barn växer upp i ett övremedelklassområde i Stockholm. Detta är det bästa sätt hittills jag kommit på att göra detta på.

Jag känner hur energin rinner till. Det här kan bli riktigt bra.

Best of Lifefeed