Men ändå. Hennes förtroende är lägre än någon kunnat föreställa sig att en socialdemokratisk partiledare kan åtnjuta. Bara 11% av de socialdemokratiska väljarna anser att hon skulle bli en lämplig statsminister och när SVT presenterade svenska folkets Top 10-lista över Sveriges populäraste politiker fanns Mona Sahlin, opinionens statsministerkandidat, inte ens med på listan. Från SSU talar man om en häxjakt och en mobbing som orsak och även om en del av politiken kan ha inslag av sådant går det inte förklara det så omfattande bristande förtroendet för henne. 

Jag tänker så här. 

En inkvoterad partiledare?
När Göran Persson meddelade sin avgång på valnatten 2006 var det med förstående blickar som Socialdemokraterna såg det självklara framför sig: äntligen en kvinnlig partildare och, peppar peppar, vid nästa val: en kvinnlig statsminister. Om historien hade tagit andra vägar hade idag Anna Lindh innehaft denna post men ändå, det fanns gott om kandidater. Margot Wallström har ett enormt förtroende bland det svenska folket även om få egentligen vet eller förstår vad hon åstadkommit(undertecknad inkluderad). Men hon tackade nej. Liksom Ulrica Messing och Carin Jämtin(min favorit). Lite obekvämt inser nu valberedningen att det i praktiken bara finns en kandidat kvar till partiledarposten: Mona Sahlin. Så här i efterhand skruvar man på sig och undrar: fick Mona posten för att hon var kompetent eller för att hon blev inkvoterad? Jag lutar åt det senare. Hon fick jobbet för att hon var den bästa återstående kvinnliga kandidaten. Inte den bästa kandidaten. 

Hur lite roll det än borde spela accosierar _alla_ svenskar Mona Sahlin med chokladbiten Toblerone. Mona Sahlin slarvade och gjorde privata köp på sitt tjänste-kreditkort till ett totalt värde av 53 174 kr. Alltså inte bara en Toblerone utan en lång rad av privata inköp. Förundersökningen som efterföljde affären visade inte på något olagligt men Mona hade i och med detta med råge visat exempel på dåligt omdöme. Och att handla på tjänstekorten för tiotusentalskronor är ett allvarligt snedsteg. Efter hennes utträde ur riksdagen uppdagas det att hon åren därefter hade 98 st obetalda parkeringsböter varav 32 st hamnat hos kronofogden. Återigen, inte kopplat till hennes politiska uppdrag eller ens olagligt men det undergräver hennes förtroende som såväl privatperson som politiker. Förtroendevalda måste ingjuta förtroende, inte bara följa lagen. Det var detta Göran Persson anspelade på i förra valrörelsen när han hävdade att hans förtroende för Lars Leijonborg var av sådan art att "Jag skulle inte köpa en begagnad bil av honom". Det är samma sak för Mona Sahlin. Om man upprepade gånger haft problem att ta hand om sin egen ekonomi, är man då mogen att leda Sveriges regering? 

Socialdemokraterna har varit ryggraden i Sveriges politiska landskap de senaste 100 åren. Det är socialdemokraterna som regerar Sverige. Allt annat är blott säsongsavvikeler eller nyanser på den politiska kartan. Socialdemokraterna har sällan haft under 40% i riksdagen och har vid några tillfällen haft egen majoritet. Mot bakgrund av detta är det högst anmärkningsvärt att S nu i de senaste opinionsmätningarna haft så lite som 30% av väljarsympatierna. 

Om man betraktar opinionssiffrorna under den senaste mandatperioden så blir det tydligt att något betydande inträffade i oktober 2008 då Mona Sahlin presenterade samarbetet med V och MP. Eller snarare först med MP och sedan motvilligt med V. Ett initiativ som verkar ha varit föga förankrat i övriga partiledningen. Bara tanken på att S inte skulle gå till val på att själva vara det självklara regeringsalternativet är det i sig osannolikt. Att sedan en uttalad allians med V och MP skulle vara så dåligt förankrad i partiet är nästan häpnadsväckande. Detta är nog Monas största politiska misstag och det har inlett och accelererat hennes nedåtgående förtroendespiral. Hon har tappat greppet om ledarskapet för Socialdemokraterna.

Henns jobb är inte att föra vänsterblocket till valvinst. Hennes jobb är att ge Socialdemokraterna regeringsställning. Nu finns risken att den tid då S på egen hand kan regera själva faktiskt är över. 

Mona Sahlin må vara en rutinerad och erfaren politiker som vet hur man tar sig fram i korridorerna på Rosenbad men hon är inte den vassaste kniven i lådan. Hon saknar de visioner jag tycker en statsminister behöver. Kontrasten till Fredrik Reinfeldts övertagande av ordförandeskapet i M är bjärt. Han hade i ett par år nätverkat intensivt ute i de lokala distrikten i skuggan av dysterbuken Bo Lundgren. När han väl fick ta över ledartröjan hade han en tydlig idé om vad han ville göra och med ett väl förankrat förtroende ute i landet. Med Schlingman, Borg och Littorin i ryggen formade man de "nya moderaterna". Något som visade sig vara mer genomtänkt än bara en smart PR-kampanj. Det var med ett tydligt politiskt ledarskap man vann förra valet och nu trots allt har hyfsade chanser att upprepa bedriften.

Mona saknar dessa visioner och hon blev till skillnad från Fredrik överrumplad av ordförandeskapet och hade ingen tydlig handlingsplan redo att börja tillämpa när hon fick ta över partiet. Detta gjorde att S stod stilla i ett år innan alliansplanen lanserades men fallet blev platt då den enda stora idé hon hade var en kopia på vad högeralliansen infört i valet innan. Vore hon det bästa alternativet för partiet borde hon fått frågan för 15 år sedan. Nu känns det som att hon fått den på gamla meriter, inte på en lovande och tydlig vision för landet Sverige. 

Nej, Mona Sahlins förtroendeproblem beror inte på mediamobbing eller smutskastning. Hon är helt enkelt inte lovande statsministerkandidat. 

http://www.google.se/images?q=photobombed

Därför tänkte jag att jag skulle vänta några veckor innan jag berättade om nästa stora sak. Det finns en helt fantastiskt podcast som jag upptäckt. This American Life från NPR i USA. Lite som Public Service-radio fast finansierad utan statliga medel. Jag har länge lyssnat på New York Public Radio och The Brian Lehrer Show och tyckt att det varit en bättre version av Ring P1. Alltså med bra programledare och utan knäppgökar. 

Men jag måste erkänna att inget hittills har gått upp mot This American Life. En radiosändning som du kan prenumerera på här. Det är ett entimmesprogram udner ett tema som vanligtvis utspelar sig i 3 akter(ibland 4). Man blir ofta riktigt, riktigt imponerad av den research som ligger bakom varje program och en av de tre akterna brukar vara bländande i sitt genomförandet. 

Två exempel. 

Här är behållningen den andra akten som handlar om en man som skall fylla 40 och har lite av en livskris. Han tycker inte att han lever ett meningsfullt liv så han tar ledigt från jobbet 2-3 veckor för att åka till Mexiko och leta efter ett bortrövat barn som skall finnas i en trakt där han bodde i yngre år. Polisen har efter ett par månaders sökande inte lyckats hitta barnet och han beger sig dit för att göra sitt bästa. 

Efter bara en veckas sökande lyckas han och hittar det bortrövade barnet och kopplar in polisen. Dock smyger sig en obehaglig känsla på. "-Jag borde inte lägga mig i detta. Vad har jag med det här att göra?". Familjen som rövat bort barnet visar sig i hans eget omdöme vara "the good guys" och de som de tagit barnet från verkar uppenbarligen inte ha något vidare omdöme och han börjar inse att han är ute på djupt vatten. Till råga på köpet blir han hjälte i media som mannen som på egen hand på en vecka löste vad polisen misslyckats med i månader. 

Hans klump i magen växer och känslan att "vad har jag ställt till med" börjar infinna sig. En fantastisk annorlunda berättelse från en man som ville förändra världen och lyckades. Fast med en klump i magen. 

Tema: Bridge
Ett annat fantastiskt program om människor som bor i/vid broar. Den första akten handlar om en man som bor inuti en klaffbro mitt i Chicago. I en hålighet i bron har han byggt sig en liten trerums bostad där han bor och sover med TV, säng, Playstation. Väldigt annorlunda och otroligt intressant. Han bodde där i några år tills hans kompis tjallade på honom. 

Den andra och lite längre akten handlar om en kines som bor på en kilometerlång bro i Kina. Han är en riktigt kuf, en asocial varelse som bor där och ser som sin uppgift att hindra människor att ta livet av sig. I snitt tar en person per dagen sitt liv från den bron och han gör vad han kan för att försöka hindra dem. Reportern beskriver hur han ser mannen hindra en djupt deprimerad person från att hoppa från bron. Men istället för att trösta honom blir han arg på mannen som han anser skämmer ut nationen. "-Och du kallar dig kines! Du är en skymf för vårt folk, din usling." Och så fortsätter han att skälla ut de stackars självmordsaspiranterna. 

En underbar berättelse som berättad genom andra ögen skulle vara mindre nyanserad och mer av en framgångssaga. För han gör nytta, han är bara väldigt annorlunda. 

Kort sagt. Alla måste lyssna på This American Life. Otroligt välproducerad radio.