Bloggen har flyttat

- November 28, 2013,

Den återfinns nu på följande adress: 

Allt annat är sig likt. 

//P-M

Var det värt det att gå ned 11kg?

Mitt liv - November 9, 2013,

För några år sedan hade jag förmånen att genom min dåvarande arbetsgivare gå på en rutinkontroll hos en företagsläkare. Frågor om stress, arbetsmiljö, motion, hälsa avverkades och under besöket konstaterades det att jag låg i "farozonen för fetma". Även det inte utgjorde något hälsoproblem just då så rekommenderas jag ändå av den kvinnliga läkaren att överväga om jag inte skulle försöka gå ned i vikt. Hon tittade på mig med fast blick och frågade vänligt men bestämt:
–PM, VILL du gå ned i vikt? 
Meningen här är förstås att jag skall svara:
–Ja det är klart jag vill
så att hon kan svara 
–Bra. Genom att visa att du har viljan så har du idag tagit det första klivet mot ett hälsosammare liv.
Istället svarade jag något i stil med: 
–Egentligen inte. Det är inte hela världen hur mycket jag väger så länge det inte utgör ett hälsoproblem. Jag är hellre tjock och glad än oroar mig för mycket över min egen vikt. 

Den kvinnliga läkaren blev lite paff och tystnade en stund innan hon nickade och fortsatte med undersökningen. Jag bestämde mig för många år sedan att jag aldrig skulle låta min vikt bli något jag oroar mig över för mycket. Även om det skall erkännas att jag är fåfäng så är just vikten ett område som varit off limits för mig. Jag har njutit av mat, lösviktsgodis och inte minst hamburgare. Livet är för kort för att bekymra sig om några kilon hit eller dit. 

Sedan 2006-2007 någon gång så har jag legat ganska stadigt på 90-93 kilo. Kanske lite väl mycket men då jag motionerat regelbundet i stort sett hela mitt liv så har jag tagit det hela med ro. Det är viktigare för mig att ha en bra hälsa än att vara smal. Sedan slutet av förra året har jag försökt löpträna ca 2 gånger i veckan. Under vintern på löpbandet och senare under våren i motionsspåret så till den grad att jag numera springer 1 mil en gång i veckan och kompletterar med en eller ett par rundor på 6km. Det är underbart att känna att man hittat en form som gör att man verkligen kan njuta av konditionsträning vilket är något helt nytt för mig. 

Trots all träning så har det inte märkts på vikten och jag har därför börjat intressera mig för kostens inverkan på kroppsvikten. Under ett av mina träningspass så träffade jag en kvinna som gick hos en personlig tränare som fått berättat för sig att om man vill kontrollera sin vikt så ligger ca 20% i träningen och 80% i kosten. En av mina kolleger har gått hos Viktväktarna och hon har lärt mig både ett och annat om hur en kost där man faktiskt går ned i vikt kan se ut. Även om det inte är svårare än att äta mindre än vad man gör av med så kan det vara svårt att veta vilken mat som faktiskt är energirik. 

Idén om att jag skulle göra ett seriöst försök att testa gå ned i vikt växte och en dag i somras fick jag en fix idé om att jag skulle testa. Motivationen växte då vågen börjat leta sig över 95kg och jag började oroa mig för att vikten börjat bli en hälsofråga. Målet var att tappa kanske 5 kilo. 

Receptet var egentligen inte svårare än att: 
  • Cykla till jobbet(fram till och med september)
  • Fortsätta löpträningen
  • Sluta med bröd och pasta
  • Äta en enkel frukost bestående av turkisk yogurt & valnötter
  • Äta sallad till lunch på vardagarna
  • Äta en stadig middag
  • Sluta äta på kvällarna
  • Äta frukt om sötsuget smyger sig på
Man kan säga att jag nu varit mer eller mindre hungrig sedan början av augusti, men det har givit resultat. De första 6 veckorna tappade jag 6 kilo. I takt med att jag slutade cykla till jobbet minskade takten något men jag har nu totalt tappat drygt 11 kilo. Från 95kg till 84kg. 

Jag har alltid trott att det skulle vara mycket svårare än vad det har varit. Den mentala spärren att gå och lägga sig småhungrig har varit den största utmaningen men till slut så hittade jag någon slags mental knapp att trycka på som gjorde att jag klarade mig utan kvällsmackan. I värsta fall har jag ersatt den med en näve nötter men mestadels klarar jag mig på frukt. Jag har framför allt inte använt några appar eller andra verktyg. Jag har bara följt listan ovan och det har gått överraskande bra. Mitt mål om att gå ned 5 kilo har överträffats med råge. Min hälsa har aldrig varit bättre och jag mår på det hela taget riktigt, riktigt bra. 

Det är bara en sak. 

För första gången på 10 år så har jag blivit nojig över min vikt. Jag kommer ofta på mig själv att titta mig själv i spegeln i bar överkropp. Jag klämmer på det fett som är kvar och undrar om jag inte skulle passa på att gå ned några fler kilo. Jag tänker på min vikt flera gånger per timme och konstaterar att man har känslan av att jag besitter en slags övernaturlig förmåga där jag kan kontrollera hur mycket jag vill väga. Som om jag kan knappa in min målvikt på en dator och trycka på Enter och vips så är jag där jag vill vara. Nu när jag kommit till den här nivån så syns varje kilo så mycket mer. Lägger jag på mig lite eller går ner ytterligare så kan jag se skillnaden rätt tydligt. Varje lördag morgon väger jag mig på gymet och jag vet ganska bra på förväg om jag har gått ner ytterligare några hekto eller om jag står still. 

Det är ett slags gift att känna att man har kontroll över sin egen vikt. Att man kan kontrollera hur mycket man skall väga. Jag kommer aldrig att låta det växa sig till ett problem men jag inser också att tiden då jag inte tänkte på min vikt är förbi. När jag var överviktig och i ”farozonen för fetma” så brydde jag mig inte. Och nu när jag är där jag borde vara så bryr jag mig helt plötsligt. 

Aldrig blir människan nöjd. 

På Internet kan alla vara roliga

Humor - September 21, 2013,

För något år sedan snubbalde jag över uppslagsordet "Facebook wit" på Urban Dictionary. Ett uttryck som kan översättas med "Facebook-kvicktänkt". Så här beskriver Urban Dictionary uttrycket: 

"The intellegent humor that nearly everyone seems to gain when they have a half an hour to contemplate a witty response. It is usually a bad comparison to a person's actually conversational skills since they can sit and contemplate the response for as long as they need." 

Vem har sagt att Internet inte gjort världen mer demokratisk och rättvis. Det var sämre förr. 



Idag har jag levt halva mitt liv

Mitt liv - Juli 3, 2013,

Ända sedan jag var liten har jag tänkt att jag kommer att bli 70 år gammal. När jag var 7 år så kändes 70 så avlägset att det inte var någon skillnad på 70, 80 eller 90. Även om jag nu vet att medellivslängden faktiskt är högre och lär öka i takt med vi blir bättre på att ta hand om våra kroppar och att vården bara blir bättre på att hålla oss vid liv så har det där hängt kvar. 70 känns fortfarande som en respektabel ålder. 

Jag har inte tänkt så mycket på det där förrän i vintras då jag insåg att min 35-årsdag(som infaller idag) markerar att jag kommit exakt halvvägs. Om det stämmer som jag fått för mig att jag kommer att bli 70 år gammal så håller min tid på att rinna ut. Jag har peakat och håller nu på att beta av min andra halva av livet. Vad gör man med den vetskapen? 

Detta skrämmer mig inte nämnvärt utan jag tycker nog tvärtom att det är stimulerande att ställa saker på sin spets. Kanske är det ett sätt att försöka gå händelserna i förväg. Istället för att blunda för det faktum att livet är förgängligt och drabbas av en livskris när man är 45 så försöker jag nysta i detta redan nu. Det är nog rätt att säga att detta inte heller stressar mig. Det är mer en fråga om att redan nu förlika sig med tanken på att man "snart" skall dö. 

Min syn på döden har självfallet präglats av att min syster omkom i tsunamin i Thailand för flera år sedan. Från att ha tänkt att döden ligger 30-40 år bort, något som drabbar äldre människor, så tänker jag nu att den lika gärna kan vara 15 minuter bort. Det har tagit några år att landa i detta men när man ser att döden kan vara så mycket närmare än man tidigare trodde så har det verkligen fått konsekvenser på hur man värderar vardagen. Det är nog rättvist att säga att jag blivit ännu bättre att njuta av dagen. Jag är fortfarande en hopplös drömmare men jag är noga med att inte låta livet bero på dessa drömmar. De blir förhoppningar och fantasier som sätter krydda på tillvaron om de blir verklighet. Det viktiga är vad den här dagen innehåller. 

Jag brukar ibland tänka för mig själv att "det enda jag vet är att idag så lever jag". Jag har ytterligare en dag att lägga till alla de andra. Vad som händer i morgon vet jag inte, det tar vi då. 

Detta är vad jag tänker på när jag fyller 35!

Apple, varför dyker en annan människas privata bild upp i min iPhone?

Mitt liv - Juni 2, 2013,



Idag har jag "drabbats" av något mycket märkligt. Helt plötsligt, från ingenstans har en bild på en för mig helt främmande familj dykt upp i min iPhone. Under förmiddagen tog jag några bilder då vi badade med vår dotter i en plaskdamm och under eftermiddagen tog jag ytterligare några bilder när vi grillade med vänner. 

Det var först när jag kom hem och gick igenom bilderna då jag till min förvåning/förfäran upptäcker en inomhusbild av en famlij som jag aldrig i mitt liv träffat tidigare. Min första tanke var att någon lånat min mobil och tagit bilden med den men jag hade burit den i min ficka hela dagen och det är helt omöjligt att jag skulle kunnat ha den utom räckhåll. 

Min nästa tanke var att jag eller möjligtvis min dotter lyckats spara ned en bild från en webbsida i min bildström men efter en kontroll av filerna på telefonen kan jag se att bilden följer löpnummer-serien korrekt(vilket den inte gör om man laddat ned bilden från Safari) och bilden är enligt tidsstämpeln tagen ca 20 minuter före nästa bild i kameraflödet. Det förefaller alltså vara så att någon annan människas privata bild helt oprovocerat dykt upp i min telefon genom tjänsten iCloud som Apple använder för att erbjuda mig säker lagring i molnet. 

Efter tips från Andreas Lanjerud fick jag veta att detta tydligen är ett känt problem där en person så sent som i december drabbades av samma fel. Bilden i sig är i detta fall harmlös, en familjebild i ett klassiskt svenskt IKEA-kök, men det faktum att mina privata mobilbilder sporadiskt kan riskera att dyka upp i andra människors mobiler är fullkomligt oacceptabelt. 

Jag har alltså anledning att misstänka att det alltså inte rör sig om något handhavandefel utan troligtvis en teknisk bugg i Apples iCloud-tjänst. 

Snälla Apple, säg att jag har fel och att jag misstar mig?!?

Mitt nyårslöfte 2013: Att småprata med främmande människor i offentliga miljöer

Mitt liv - May 19, 2013,


Sverige är både ett av världens mest jämlika och mest individualistiska länder på samma gång. Som svensk är jag inte beroende av någon annan för att klara mig. Jag och Staten fixar biffen. Kanske är det i kölvattnet av detta som vi blivit en land av ensamvargar som i nyktert tillstånd inte pratar med andra främmande människor i offentliga miljöer. Man skulle kunna kalla det för ett socialt handikapp. 

I mötet med människor från andra länder blir kontrasten bjärt. Framför allt amerikaner(men också stora delar av mellanöstern) är mycket skickliga på det spontana småpratandet med människor i den direkta närheten. Känslorna ligger närmare ytan, här hemma håller vi det mesta inom oss. Här begränsas interaktionen med en främmande människa till stunder då denne tappar sin plånbok eller om vi misstar en kund för ett butiksbiträde. Vi har lyckats skapa ett samhälle där vi misstänker att alla som vill prata med oss antingen är psykiskt störda eller alkoholiserade och detta blir på något sätt en självuppfyllande profetia. Det märkliga är att de flesta jag känner ondgör sig över detta men att det är svårt att bryta mönstret. 

Efter några trevande försök i höstas bestämde jag mig för att göra 2013 till året då jag bemästrar konsten att prata med andra främmande människor. Inte bara att ta kontakt men också att vi båda skall uppskatta det. Trixet är att på 1 sekund försäkra den andre parten i samtalet om att jag är helt ofarlig, att vi bara kommer att prata i ett par minuter och att vi aldrig kommer att mötas igen. Att jag inte har något annat syfte med samtalet än att fördriva ett par minuter. 

Jag har flera gånger misslyckats men känner att jag mer och mer lärt mig bemästra konsten och att jag nu mycket mer än tidigare provar mig fram och ofta med uppskattande från de flesta jag kommer i kontakt med.

Några exempel av människor jag mötte under våren: 

Mannen vid passkontoret på kungsholmen
Han frågade mig om vilken knapp man skulle trycka på för att få rätt kölapp(det fanns två sorters kölappar). Jag tog tillfället i akt och började fråga om han skulle ut och resa och fick veta att han och hans fru skulle åka till ett område i södra tyskland som han velat åka till i hela sitt liv. Han var nu ca 75 år gammal och var rädd att han inte många tillfällen kvar. Han hade läst böcker om det här området och även mött en kvinnlig bekant till familjen som kommer därifrån och som hjälpt dem att planera resan men lämpliga mål på vägen. Vi pratade även kort om hans barn och hur han och hans fru träffades. Helt klart en av höjdpunkterna i mina möten. 

Mannen med tenorsaxen på tunnelbanan
Jag skulle åka tunnelbana från Slussen till Fridhemsplan och sätter mig framför en herre, också han i 70-årsåldern, med en stor väska som ser ut att innehålla någon typ av musikinstrument. Jag frågar bara: "Vad spelar du för instrument?". Han låter mig veta att det rör sig om en tenorsax och att han spelat i nästan 15 år i något som kallas för West Side Big Band och att han är på väg till Odenplan för repetitioner inför en kommande spelning på hotell Birger Jarl som äger rum bara en vecka senare. Det var fint att lyssna till hans berättelser om bandet. Det lät som en viktig del i hans liv. 

Den äldre damen i kassan på Ica
En dag när jag köper min lunchmacka på Ica tvärs över gatan från jobbet står en äldre dam med en stor korg med matvaror framför mig i kön och hon ursäktar sig när hon ser att jag bara har en macka och erbjuder sig att låta mig gå före då "du säkert har mer bråttom än mig" varpå jag svarar att så kort är inte livet att jag inte kan vänta på några matvaror på ett band. Hon skrattar och vi börjar prata medan kassörskan slår in hennes varor. Vi fortsätter prata medan hon packar sina varor och vi skiljs inte åt förrän vi är ute på gatan. Hon hinner berätta om hennes barn som rest upp till Stockholm för att hälsa på för första gången på länge. Hon berättar om sina förväntningar på helgen men också dilemmat om att lägga sig i sina barns liv för mycket. 

Tjejen som tävlade i landslaget i Karate
Igår på gymet, mitt under melodifestivalen, är det bara jag och en tjej där inne. Hon ser väldigt fokuserad ut och verkar alldeles för vältränad för att bara träna på gym. Jag kan inte hålla mig och frågar om hon tränar professionellt och det visar sig att hon tävlar i karatelandslaget och besöker gymet för kompletterande styrketräning. Hon började träna karate som 9-åring och är nu en av 5 svenskar som representerar oss i internationella sammanhang. Hon hinner också låta mig veta att Karate minsann inte är någon OS-gren trots att både Judo och Taekwondo är det. Hennes säsong är precis över och jag önskar henne lycka till inför nästa år. 


Det här är nog det bästa nyårslöftet jag givit mig själv. 

Energin flödar okontrollerat för första gången på flera år

Mitt liv - April 25, 2013,

För drygt 8 år sedan startade jag sidoprojektet Paltkoma(samma teknik som fortfarande ligger till grund för den här bloggen). Som så många andra utvecklare av min tid startade jag en community som snabbt engagerade tusentals användare. Detta var långt innan vi hade drabbats av Facebook Fatigue och nyfikenheten var fortfarande stor. Det sociala Internet var nytt och spännande. Att bygga på ett sidoprojekt och känna att det lyfte och tog fart var helt underbart. Energin jag hade att jobba var i det närmaste outtömlig. Jag jobbade ofta 4-5 timmar varje vardagskväll med projektet. Det fanns en oändlig källa att ösa ur. Det var en fantastisk tid. Jag kan tänka mig att det är så det känns för en författare när arbetet med en bok lossnar och fingrarna smattrar över tangentbordet. Ju mer man jobbar desto mer energi får man. Det blir en positiv spiral. 

Sedan flytten till Stockholm har jag av och till haft perioder då allt känts lätt men det har aldrig riktigt varit som de där åren när jag jobbade dag och natt med att skapa. Det är kul och stimulerande att jobba men jag har aldrig fått tillbaka den där energin. Ofta har det varit långa perioder då man varit trött och gjort allt man kunnat för att bara hålla sig över vattenytan. Jag har börjat tro att jag aldrig skulle få återuppleva den där känslan. Att det var något som hörde ungdomen till. 

Men jag andas morgonluft igen. Sedan nyår är det något som har hänt. Energin rinner till på nytt och det är inte bara att det är vår i luften. Det är fortfarande mycket som borde konsumera min energi men istället så går det i motsatt riktning. Jag är inne i ett fantastiskt flow igen där allt känns enkelt. Motgångarna rinner av mig och jag får ständigt ny energi. Ju mer jag jobbar desto enklare blir det. 

Det är en skör gåva och inte tar något för givet men just nu känner jag mig odödlig. Det är en underbar känsla. 


Är det större att gå upp till Elitserien eller att vina SM-Guld?

Aik - April 19, 2013,



1994 flyttade jag för första gången till Skellefteå. Jag återkom till den stad där jag en gång föddes, nu för att börja gymnasiet. Under denna period var mitt hockeyintresse rätt svalt. Jag gick aldrig på några matcher men jag minns att det pratades om "playoff" och en avlägsen dröm om att kunna gå upp till "eliten". När jag, efter en utflykt till Luleå för studier, återkom till Skellefteå runt 2000 så pratades det allt mer om att man skulle tillbaka till Elitserien. Även om de cyniska och vidriga gamla gubbarna som från sin årssittplatsbiljett kastade snus och sittunderlag ner på isen vid slutet av varje säsong då laget misslyckades med att gå till kvalserien så andades det hopp på något sätt. Optimisten i mig ville visa de sura gubbarna fel och jag började tro på att ett återtåg skulle vara möjligt. För mig som aldrig haft en bild av Skellefteå som ett elitserielag var detta ett mycket fjärran mål. Vad skulle vi ha att sätta emot storklubbar som MoDo, Djurgården, Färjestad? Att år efter år misslyckas och gång efter annan falla på målsnöret gjorde att elitseriespöket tog form. Som luttrad supporter lever man fortfarande med en ständig oro för att det kommer att skita sig. Att i år våga tro på ett SM-guld har varit förenat med en stor portion vånda. We don't want to jinx it. När väl uppgången till elitserien blev verklighet 2006 var det en propp som släppte. Detta var inte en seger för en idrottsklubb, det var en mycket lång och målmedveten kamp. En urladdning. En bragd. Ett stordåd. En dröm som gick i uppfyllelse.

Under en segerintervju efter gårdagens seger mot Luleå som till slut bärgade Skellefteås andra SM-guld fick veteranen Fredrik Lindgren frågan: Är detta det största du varit med om? Varpå Fredrik svarar: 
- Att ta upp Skellefteå till Elitserien var enormt stort men jag undrar om inte detta är större. 

Först tänkte jag att det var en felsägning i ett förvirrat ögonblick men jag tänkte själv efter på det där. Är inte svaret självklart? Inte är det väl större för Skellefteå att gå upp till Elitserien än att vinna SM-Guld 7 år senare? Jag är självfallet enormt stolt över guldet men en del av mig känner mig också lite tom. Det enda jag vet är kämpandet och strävandet. Att nöta och nöta för att ta sig till nästa nivå men ha fler avancemang runt hörnet. Från allsvenskan till elitserien och från elitserien till ett SM-guld. Detta har självfallet varit det slutgiltiga målet. Men nu då? Vad skall vi kämpa efter nu? 

Om Alexander den Store lär det en gång ha sagts: 
“Han grät för att det inte fanns några fler världar kvar att erövra”

Jag tänker på Fredrik Lindgren och undrar: Var det större att gå upp till elitserien då drömmen om guld fortfarande hägrade eller att vinna guldet nu när inga fler världar finns att erövra? 

Jag lutar åt det tidigare. Det är resan som är målet. Tack Fredrik Lindgren för att du tog Skellefteå AIK upp till Elitserien. 

Min mediekonsumtion 2013

Mitt liv - Februari 24, 2013,

För ett  år sedan skrev jag en artikel om hur jag konsumerar media och jag tänkte att det är dags att göra en uppdatering för att se hur mitt beteende ändrar sig. Det skall sägas redan nu att jag lever ett ganska prylfritt liv. Ja, det stämmer att jag är bereonde av min smartphone och min laptop men äger i övrigt inte en TV, CD eller DVD-spelare. Vi skall inte ens tala om surround-system eller Blueray. Teknik som inte går bära runt på är mest i vägen. 

Så här ser min mediekonsumtion ut just nu. 

Podcast
Jag började lyssna regelbundet på podcasts runt 2006 och har bytt feeds över åren men lyssnar just nu slaviskt på: 
Vid sidan av dess strölyssnar jag ibland på The Economist, Brian Lehrer Show, Freakonomics samt Comment och Out Loud från The New Yorker. 

Podcasts tar 3+ timmar per vecka. 

Ljudböcker
Jag lyssnar på ca 20 ljudböcker per år och har helt och hållet ersatt vanliga böcker med ljudböcker. Det är lite trist men jag har förfärligt svårt att koncentrera mig på vanliga böcker. Jag lyckas i stort sett aldrig avsluta dem. Ljudböcker passar dessutom bättre in i min vardag. Till/från jobbet, på gymet, när man städar etc. 

Från att tidigare primärt lyssnat på böcker från iTunes kommer mer och mer från Audable.com även om enstaka böcker piratladdas. Då ofta för att de är svåra att få tag på någon annanstans. 

Ca 2-3 timmar per vecka 

TV
Eftersom vi inte har någon TV är TV-tittande ytterst begränsat. Livesända events som t.ex. Hockey eller i vissa fall melodifestivalen ser jag online men det mesta är streamade avsnitt via iTunes. Även här piratladdas enstaka avsnitt men lejonparten kommer från iTunes. HD-kvaliteten på filmerna där är fantastiskt. 

Totalt ca 5+ timmar per vecka av olika avsnitt on demand. 

Tidningar
Tidningar läste jag mer förr men det har blivit svårt att hitta tider att läsa sedan vi fick barn. Jag brukar ta med mitt gratisex av SvD när jag köper bröd på Fine Food på helgerna och jag köper fortfarande Monocle(vet inte riktigt varför) men annars är min enda prenumeration på The New Yorker i form av en ljudbok. En tidning som jag tidigare köpte i papper men den kommer i regel 4 veckor för sent till Sverige så ljudboken är ett bättre val där. 

Mindre än 1 timme per vecka. 

Film
Film ser jag nästan inte hemma längre. Dels för att vi inte äger någon DVD-spelar men också för att småbarnslivet tar musten ur en och man inte alltid orkar vara vaken och se filmer. Dessa ser jag nästan uteslutande på bio. Gärna kvällsbio när familjen har somnat. 

Mindre än en film per vecka. 

Please consider the environment before crossing the street

Frustrerande - Februari 10, 2013,

Ibland får jag mail från olika personer som i mailsignaturen innehåller uppmaningen: "Please consider the environment before printing this email"

Det där påståendet retar upp mig varje gång. Vem till att börja med skriver någonsin ut mail om det inte just är nödvändigt? Hela idén med mail är att de är papperslösa. Hela påståendet är anmärkningsvärt okontroversiellt. Alla kan hålla med om det eftersom ingen blir ifrågasatt. Och för de människor som av någon anledning har en vana att skriva ut mail så är miljöpåverkan att skriva ut mail minst sagt minimal. 

Detta påstående är inte något annat än greenwashing. Ett uddlöst försök att få det egna företaget, ofta stora företag med en rastlös miljökommité, att se bra ut. Istället för att göra riktiga uppoffringar har någon ägnat tid åt att haka på en "viral kampanj" som inte har någon som helst betydelse för miljön. 

Det skulle nog vara mer effektivt att använda sig av någon av följande uppmaningar:
  • Please consider the environment before buying a new computer. You can probably use this old one for a few more years. 
  • Please consider the environment before flying to a conference in a warm exotic conutry. You can probably read about it online instead.
Eller ännu hellre. Gör som min kollega. Han är en väldigt laglydig människa men brukar gå mot rött för att inte bilarna skall behöva stanna i onödan. Han har räknat ut att det är bättre för miljön om man korsar gatan efter eget omdöme istället för att tvinga flera bilar att stå på tomgång i en extra onödig minut. 

Så jag vill härmed uppmana alla och envar att börja med denna uppmaning i mailsignaturen istället: "Please consider the environment before crossing the street."

 

  01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 Sista